Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vi har ödmjukheten att inse att också de som arbetar kan bli arbetslösa. Även jag och Oliver Rosengren kan drabbas av arbetslöshet. Då är frågan: Ska man i så fall ha en ekonomisk trygghet eller inte?
På grund av regeringens felaktiga politik, som har förts under tre år, drabbas nu byggnadsarbetare, arkitekter, massor med olika grupper – nya grupper – av arbetslöshet. Denna politik har gjort att arbetslösheten har ökat med 100 000. De behöver en aktiv arbetsmarknads- och jobbpolitik och tillväxt för att få chansen att jobba men också en ekonomisk trygghet så att de kan betala hyran.
Är det rimligt att sänka deras ersättningsnivå till 70 procent redan efter 100 dagar? Vi vet ju att många inte klarar av att hitta ett nytt jobb inom 100 dagar i den här konjunkturen och i det här läget. Är det rimligt att tvinga människor att sälja bil, bostad och andra tillgångar bara för att det finns en teoretisk vilja att ha så dålig a-kasseersättning som möjligt?
Borde vi inte fokusera på att hjälpa människor till arbete och säkerställa att de har en ekonomisk trygghet under den period då de är arbetslösa? Är inte Finanspolitiska rådets analys riktig, det vill säga att det som krävs just nu inte är sänkt a-kassa och sämre trygghet, utan utbildningsinsatser som gör att arbetslösa får de kompetenser som efterfrågas av arbetsgivare?