Fru talman! I betänkandet
Kommunal demokrati och kompetens
behandlas 18 motionsyrkanden i kommunala frågor. Motionerna gäller kommunernas storlek och uppgifter, sanktioner mot kommuner, parkeringsavgifter för fastighetsägare, återkallanden av förtroendeuppdrag, förtroendevaldas uppdrag samt deras delaktighet. Ett enigt utskott avstyrker samtliga motioner. Jag vill ändå lyfta fram motionen från Gunnar Sandberg och Marie Nordén, Socialdemokraterna, om stationeringsort och reseersättning för förtroendevalda.
Våren 2004 redovisade och analyserade den dåvarande regeringen den svenska demokratins utveckling efter 2002 i förhållande till bland annat målet att antalet förtroendevalda skulle öka. Regeringen anförde att ansvaret för att uppnå målet om fler förtroendevalda på lokal nivå var något som framför allt åvilade kommuner, landsting och de politiska partierna. Regeringen hade i uppgift att kontinuerligt se över de förtroendevaldas villkor och att undanröja eventuella hinder. Ett sådant hinder tar motionärerna upp vad gäller reseersättning för förtroendevalda som har heltidsuppdrag eller mer än 40 procent av en heltid. Då räknas man som politiker i kommun och landsting helt plötsligt som anställd.
Fru talman! Man måste ändå ställa sig frågan: Kan ett förtroendeuppdrag bli en anställning, eller är det ett renodlat förtroendeuppdrag med arvode för uppdraget oavsett hur stor del man har arvode för? Tjänstestället för riksdagens ledamöter utgörs av bostaden, vilket regleras i lagen om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter. Men denna lag är inte tillämplig för andra heltidsarvoderade förtroendemän.
För förtroendeuppdrag på heltid för kommunalråd, landstingsråd och regionråd gäller inte lagen, utan man är likställd med anställd. Tjänstestället är då inte bostaden. Problematiken ökar dessutom för landsting i Norrland med stora avstånd samt vid sammanslagning av olika landsting för att bilda regioner. Det medför stora avstånd för att ta sig från hemorten till tjänstestället. För exempelvis ett regionråd är det inte bostaden utan det kontor som i regel tilldelas i anslutning till där regionstyrelsen har sina sammanträden.
Ett exempel är att om man är ersättare i regionstyrelsen och ska resa till ett sammanträde 15 mil bort har man rätt till reseersättning som ersättare då man inte har ett arvode på minst 40 procent av en heltid. Men regionstyrelsens ordförande eller andra regionråd har inte rätt till reseersättning om de bor på samma ort och reser samma 15 mil bara för att de har ett heltidsarvode. Då blir de betraktade som anställda.
Om en region skulle ge reseersättning till regionrådet är det en beskattningsbar förmån, vilket det inte är för ersättaren som reste samma väg. Det är två helt olika förutsättningar för att ta sig till samma sammanträde med lika lång resväg. Om regionstyrelsens ordförande dessutom hade bott i närheten av den plats man hade bestämt skulle vara tjänstestället hade man inte haft några resekostnader alls.
Kostnaden för att ha ett förtroendeuppdrag blir med nuvarande bestämmelser inte på lika villkor för alla förtroendevalda. Likställighetsprincipen gäller inte, utan orten där man bor blir det avgörande.
Det är vår förhoppning att regeringen i sin uppgift att kontinuerligt se över de förtroendevaldas villkor med ansvar att undanröja hinder tar de förtroendevaldas olikheter vad gäller reseersättning i beaktande, inte minst med tanke på att nya regioner med stora avstånd till tjänstestället kan bildas inom en snar framtid.
Fru talman! Vi socialdemokrater vill med detta sagt yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.