Avslutning

Ärade ledamöter! Det är med en blandning av

vemod, glädje och framtidstro som jag nu står här i

riksdagens talarstol för vad som mänskligt att döma

är sista gången. Att ta farväl av riksdagen, som varit

en stor del av mitt liv, och av er alla känns speciellt.

Samtidigt ser jag med stor glädje tillbaka på min tid i

riksdagen. Jag är också övertygad om att riksdagen

har de bästa förutsättningar att fortsatt vara den

grundpelare i vårt demokratiska statsskick som vår

grundlag påbjuder.

Under denna mandatperiod har det väckts 634

propositioner, skrivelser och förslag samt 13 599

motioner. Ni har ställt 1 740 interpellationer och

5 349 frågor. Vi har haft 13 partiledardebatter och 44

aktuella debatter eller andra särskilt anordnade de-

batter. Vi har behandlat 1 183 betänkanden och 9 935

reservationer. Vi har sammanträtt i kammaren mer än

2 400 timmar och haft drygt 3 500 voteringar med

rösträkning. Riksdagstrycket från den här mandatpe-

rioden omfattar nästan 223 000 sidor.

Det är i sanning en imponerande produktion som

ni ledamöter och ni statsråd har bidragit med. Men

det viktiga är naturligtvis inte antalet sidor, antalet

motioner. Det viktiga är att vi fullgör vår demokratis-

ka uppgift att som svenska folkets valda ombud stifta

lagar, besluta om statens budget och kontrollera rege-

ringen - att vi utför vårt arbete med den kvalitet och

med de resultat som väljarna kan fordra av oss och att

vi tar vårt ansvar för oss ålagda uppgifter.

Hur man bäst gör det är inte självklart. Var tid har

sin utmaning, och var tid har sitt sätt att arbeta. Ett

parlament som stelnar i sina arbetsformer och blir

alltför traditionsbundet riskerar att hamna vid sidan

av.

Demokratins födelse för 80 år sedan var inte slut-

punkten på en lång kamp, utan den var början till

något som kunde växa och utvecklas - de inledande

stegen på en lång resa. Varje tid lämnar sitt bidrag till

utvecklingen. Kontinuitet och förnyelse är honnörs-

ord som även gäller för det demokratiska arbetet.

Vårt samhälle och våra tekniska hjälpmedel må

förändras. Men vi ska inte tro att vi i grunden kan

förändra demokratins sätt att fungera - det respekt-

fulla samtalet. Vi kan anpassa våra verktyg. Vi kan

förändra vårt arbetssätt. Vi kan få nya uppgifter. Men

grunden förblir densamma.

Vår riksdag har under min tid som talman känne-

tecknats av vilja till utveckling och förnyelse, och för

det riktar jag ett varmt tack till er alla, ledamöter och

tjänstemän.

Demokrati är inte något för de otåliga. Demokrati

måste också få ta sin tid. Förmågan att stanna upp och

se till helheten i bruset av nyheter, händelser och

förändringar - att inte bli fartblind - är en förutsätt-

ning för en stabil demokrati. Att utvärdera, följa upp

och se långsiktigt borgar för god kvalitet i lagstift-

ningen och för att våra gemensamma resurser an-

vänds på bästa sätt. Det borgar för att våra beslut är

väl underbyggda och förankrade hos medborgarna.

Lagstiftningsprocessen och budgetprocessen är

just vad orden säger: processer där riksdagen kommer

in i olika skeden, inte bara vid tiden för det formella

beslutsfattandet. Detsamma gäller naturligtvis EU-

frågorna och annat internationellt samarbete som i allt

högre grad blivit en del av vår nationella verklighet.

Samtidigt är det självklart ett ansvar för riksdagen att

ta sig an de frågor som är aktuella i samhället - att

vara ett nationellt debattforum.

Hur kan man kombinera detta? Och kan man göra

det? Jag är övertygad om att det inte bara går utan

också går alldeles utmärkt. Det ena förutsätter det

andra. Det går inte att debattera aktuella frågor utan

att se till helheten. Det går heller inte att se till helhe-

ten utan att ta hänsyn till det aktuella.

Riksdagens förmåga att vara ett nationellt debatt-

forum är i grunden en fråga om intresset och förtro-

endet för det demokratiska arbetet hos väljarna, med-

borgarna. Kammaren är endast en spegel av riks-

dagsarbetet och samhället. Ändrade debattregler och

debattformer bör sättas in i ett större sammanhang

som handlar om riksdagens arbetsformer och roll i

stort.

Det är också så våra ansträngningar att utveckla

riksdagsarbetet ska ses. Vi får inte låta oss begravas i

det dagliga arbetet. Vi måste ge oss tid till eftertanke

och fördjupning. Det formella får aldrig ta över sak-

frågorna. Riksdagskommitténs arbete var i sig en

sådan fördjupning, en sådan möjlighet till eftertanke.

Kommitténs arbete har också gett resultat. Nästa år

får vi en ny oberoende riksrevision under riksdagen.

Diskussionen om den statliga revisionen har pågått i

flera decennier, men först nu var tiden mogen att ta

steget fullt ut.

Vi har fått en ny parlamentarisk ledningsorgani-

sation med riksdagsstyrelsen. Vi har stakat ut en ny

färdriktning, som syftar till att skapa mer utrymme

för fördjupning och långsiktighet i arbetet, mer ut-

rymme för EU-frågor och det internationella samar-

betet och därmed också större inflytande för riksda-

gen och medborgarna.

Jag har redan hört många uppskattande ord här i

kammaren från ledamöter, som satt stort värde på att

de i utskottet fått tid till att fördjupa sig och möjlighet

att arbeta på ett nytt sätt. Men det är också viktigt att

vi förmår att synliggöra detta nya arbetssätt. Jag har

läst flera motionsbetänkanden, som på ett mycket bra

sätt behandlat ett viktigt område ur ett fördjupat hel-

hetsperspektiv. På det sättet kommer vi ett steg längre

i sakfrågan än att med ett rutinartat, nästan domstol-

sliknande, förfarande behandla och avslå motioner.

Vi har också kommit en bra bit på väg med att ut-

veckla vårt arbete med EU-frågor. Det är självklart så

att riksdagen också i dessa frågor har ett ansvar inför

väljarna. Att de nationella parlamenten har möjlighet

att påverka utvecklingen inom EU är en grundläg-

gande demokratifråga. Det är också naturligt att ett

nationellt parlaments huvuduppgift i sin befattning

med EU-frågor ligger på det nationella planet och

utövas i relation till den egna regeringen. Men det

räcker inte med att vi samråder med regeringen inför

besluten i ministerrådet. Det räcker inte heller med att

vi genomför EU-besluten i vår nationella lagstiftning.

För att kunna påverka och öppet debattera frågorna

måste vi komma in tidigt i processen - ibland redan

innan det föreligger något förslag. Det är en viktig

uppgift för utskotten i just dessa frågor.

Ärade ledamöter! Demokratins pionjärer i vårt

land såg och utvecklade sambandet mellan demokrati

och internationellt samarbete för mer än ett sekel

sedan. De visste att hållbar demokratisk utveckling är

möjlig bara genom fred och internationellt samarbete

och att detta i sin tur förutsätter folklig förankring.

Det är i dag, mer än någonsin, vår stora utmaning att

se till att demokrati, folkstyre, fred och internationellt

samarbete kan förenas och utvecklas tillsammans.

Folkstyrets möjligheter i dagens Europa, i dagens

globaliserade värld, är att vi beslutsamt tar hem de

frågor som ska avgöras i Europa, i Johannesburg, i

FN-huset i New York och gör dem till en del av vår

demokratiska vardag. Den uppgiften har i hög grad

präglat den svenska riksdagen under min tid som

talman och måste fullföljas.

Det är ni - ledamöter och partier - som svarar för

kontinuiteten och förnyelsen i riksdagens arbete. Det

är ni som borgar för en levande demokrati.

Jag sade, när jag valdes till talman 1994, att jag

ville göra allt som står i min makt att, med den oväld

och det ansvar uppdraget kräver, leda riksdagens

arbete och hävda det svenska folkstyret. Det är tal-

mannens uppdrag. Men det är ni, ledamöter och parti-

er, som utövar folkstyret. Det är ni som fattar de för

svenska folket avgörande besluten. Genom omsorgs-

fullhet och eftertänksamhet, genom att lyssna respekt-

fullt på varandra och diskutera sakfrågorna, genom att

se till både helheten och den enskilda människan,

genom att alltid värna de mänskliga rättigheterna -

det är så vi försvarar vår demokrati, det är så vi vin-

ner förtroende och förnyat förtroende hos medborgar-

na.

De ledamöter, som nu lämnar riksdagen efter

minst en valperiod får, som minnesgåva en litografi

av konstnären Philip von Schantz eller konstnären

Göran Gidestam. De är ett synbart tack för insatserna

i riksdagen. Men jag vill också här och nu, på riksda-

gens vägnar, varmt tacka er för de insatser som ni

gjort i riksdagen för det demokratiska arbetet och

folkstyret.

Catharina Hagen, Matz Hammarström, Lena Ols-

son, Jonas Ringqvist och Carlinge Wisberg kom in i

riksdagen vid valet 1998. Det var första gången vi

hade möjlighet till personval till riksdagen. Nästan

30 % av väljarna utnyttjade den möjligheten. Tolv

ledamöter valdes in på personrösterna, men många

andra fick sina mandat bekräftade genom personrös-

terna.

Tullia von Sydow kom in som statsrådsersättare

efter valet, men blev snabbt ordinarie. Anders Berg-

löv har varit statsrådsersättare under hela mandatperi-

oden. Margareta Nachmanson och Boel Lindén har

tillhört riksdagen kortare tid än en period.

Om många riksdagsår har det sagts att de varit

historiska. Sällan har dock uttrycket haft större grund

än under det första riksmötet efter valet 1994. Under

detta riksmöte beslutade riksdagen om svenskt med-

lemskap i Europeiska unionen. Aldrig tidigare hade

heller så många kvinnor tagit plats i riksdagen. I den

nya regering, som tillträdde efter valet, fanns lika

många kvinnliga som manliga statsråd. Miljöpartiet

kom återigen in i riksdagen, medan Ny demokrati

försvann. Torgny Danielsson, Märta Johansson,

Ingemar Josefsson, Thomas Julin, Rolf Åbjörnsson

och Anna Åkerhielm kom alla in vid valet 1994 och

har tillhört riksdagen i åtta år. Marianne Nilsson,

kanske mer känd av oss som Marianne Jönsson, kom

också in 1994. Carl-Erik Hedlund har varit här i näs-

tan åtta år, Agneta Brendt och Laila Bäck i drygt sju

år. Harald Bergström har varit i riksdagen i två om-

gångar - han började 1991 och började på nytt 1998.

Det blir sju år i riksdagen, eftersom vi före 1994 hade

treåriga mandatperioder.

Något mer än två mandatperioder bakom sig har

Erik Arthur Egervärn. Han kom in vid valet 1994

men hade tidigare tränat som ersättare flera gånger,

första gången redan 1981. Mer än åtta år har också

Karin Jeppson, som började i mars 1994. Hans

Hjortzberg-Nordlund började i oktober 1993 och

Hans Andersson i oktober 1992. Lika många riks-

dagsår bakom sig som Hans Andersson, tio år, men

med några ytterligare månader har våra två nya

landshövdingar, Maggi Mikaelsson och Ingegerd

Wärnersson, som båda kom in vid 1988 års val och

gjorde en paus 1991-1994 för att börja på nytt och

som nu slutat på nytt.

Christina Petterssons kom in som ersättare redan

1986. Hon kan nog dela med sig mycket erfarenhet

om hur det är att bli inkallad som ersättare under både

kortare och längre perioder - en erfarenhet hon för

övrigt delar med bl.a. Filip Fridolfsson.

Många av de ledamöter som nu slutar kom in vid

valet 1991 och har således tre mandatperioder, eller

elva år, i riksdagen bakom sig. Valet ledde till en

förändrad politisk verklighet. Det blev inte bara rege-

ringsskifte, utan riksdagen fick sju partier i stället för

sex. Miljöpartiet slogs ut, medan Ny demokrati och

Kristdemokratiska samhällspartiet, som det då hette,

valdes in. In vid valet kom Jan Backman, Inga Berg-

gren, Ulf Björklund, Lars Björkman, Åke Carnerö,

Lennart Daléus, Rose-Marie Frebran, Lennart Fridén,

Henrik Landerholm, Fanny Rizell, Birgitta Wistrand

och Liselotte Wågö. Nästan lika lång tid i riksdagen

har Lars Hjertén, men han kom in som ledamot första

gången redan 1982. Några månader mer än elva år

har Eva Zetterberg, Stig Rindborg, som blev ledamot

första gången redan 1985, och Carl Fredrik Graf.

Drygt tolv år i riksdagen har Sven Hulterström,

som började första gången 1985, och Per-Richard

Molén, som redan avgått. Björn Kaaling har drygt 13

år.

De ledamöter som kom in vid valet 1988 har nu

fyra mandatperioder bakom sig och 14 riksdagsår.

Vid valet skrev Miljöpartiet politisk historia och tog

sig som första nya parti på 70 år in i riksdagen. In vid

valet kom Tom Heyman, Maj-Inger Klingvall, Carl G

Nilsson, Bertil Persson och Lisbeth Staaf-Igelström.

Det gjorde även Karin Wegestål, men hon hade pryat

en månad 1984. Karin Falkmer och Jerry Martinger

har båda uppnått något mer än 15 riksdagsår.

Ett antal ledamöter, som alla förenas av ett starkt

engagemang, inte minst internationellt, och som varit

mycket aktiva i sina utskott, i kammarens debatter

och utanför riksdagen, kom in vid 1985 års val. De

har nu, när de slutar, aktningsvärda fem mandatperi-

oder och 17 år i riksdagen bakom sig. Det är Marian-

ne Andersson, Karl-Göran Biörsmark, Maud Björne-

malm, Eva Johansson, Kaj Larsson och Siw Persson.

Något kortare tid får Monica Öhman, eftersom hon

lämnar riksdagen redan i morgon.

Riksdagen är dess ledamöter. Ni har alla var och

en, på ert sätt, med era tankar och idéer, med era

erfarenheter, ert engagemang och lidelse, bidragit till

att skapa den riksdag som nu närmar sig sitt slut.

Några av er har haft ett speciellt ansvar för att bringa

reda i alla tankar och idéer, ett ansvar för helheten.

Jag vill på kammarens vägnar rikta ett speciellt tack

till de fyra utskottsordförande som nu lämnar oss:

Tanja Linderborg i lagutskottet, Ulf Björklund i mil-

jö- och jordbruksutskottet, Henrik Landerholm i för-

svarsutskottet och Monica Öhman i trafikutskottet.

Stort tack vill jag också säga till ordföranden i Riks-

dagens revisorer, Ingemar Josefsson, och till fem

vice utskottsordförande: Rolf Åbjörnsson i lagut-

skottet, Carl Fredrik Graf i skatteutskottet, Bertil

Persson i utrikesutskottet, Barbro Andersson Öhrn i

näringsutskottet och Hans Andersson i arbetsmark-

nadsutskottet. Slutligen vill jag säga ett varmt tack till

ett tidigare språkrör, Matz Hammarström, och en

tidigare partiledare, Lennart Daléus.

Ytterligare tre ordförande och två vice ordförande

finns bland de 17 ledamöter som nu slutar efter 20 år

eller mer i riksdagen - 17 ledamöter med samman-

lagt 462 års riksdagserfarenhet. Till var och en av er

vill jag gärna säga några personliga ord. Det ska ock-

så ses som ett unisont tack till alla ledamöter som nu

slutar. I var och ens historia återfinns drag av någon

annans historia.

In vid valet 1982 med början som statsrådsersätta-

re kom Bengt-Ola Ryttar, som har sina rötter i Dalar-

na sedan Gustav Vasas tid. Bengt-Ola Ryttar hör till

den betydelsefulla och stora grupp ledamöter som har

en stark lokal förankring och där vägen till riksdagen

har gått genom ett engagemang på det lokala planet.

Han är därtill en av riksdagens EU-pionjärer. När vi i

januari 1995 blev medlemmar i unionen utsågs han

till en av våra första 22 EU-parlamentariker före EU-

valet. Som vi vet är Bengt-Ola Ryttar inte precis

någon EU-entusiast - tvärtom. Utanför riksdagen är

han ordförande i EU-kritiska rådet. EU är nu en del

av vår nationella verklighet och inte längre en exklu-

siv utrikespolitik som ska diskuteras i slutna salonger.

Det är därför viktigt att vi öppet inför väljarna och i

vårt EU-arbete i riksdagen, som Bengt-Ola Ryttar,

visar att det liksom i andra politiska frågor finns de-

lade meningar i EU-frågor och att vi anstränger oss

för att se till att debatten förs öppet och tydligt.

Lisbet Calner, som också kom in i riksdagen

1982, är likaledes känd för att säga rakt på sak vad

hon tycker och tänker. Hon är en färgstark person,

också i sitt klädval. Det senare kan möjligen bero på

hennes stora intresse för konst. Det bohuslänska är

hon rädd om och slår vakt om - jag behöver nog bara

nämna utbyggnaden av E 6:an. Riksdagen drog stor

nytta av Lisbet Calners långa erfarenhet - 17 år - som

ledamot i finansutskottet när hon som ordförande

ledde Riksdagskommitténs referensgrupp för budget-

frågor. Alla stenar vändes på i detta arbete. Kommit-

tén fick ett mycket bra underlag för sitt fortsatta ar-

bete och riksdagen för kommande utvärderingar av de

beslut vi just sjösatt.

En annan ledamot som gärna kommer in på frågan

om utbyggnaden av E 6:an är Kenth Skårvik, också

han med bohuslänsk anknytning. Några av hans första

motioner handlade följdriktigt också om Gullmars-

fjorden, skärgården och båttrafik. Han har länge varit

ideellt engagerad i folkbildningsfrågor. Det har också

avsatt sig i hans arbete i riksdagen. Men under de

senaste 14 åren har han som ledamot i trafikutskottet

- de senaste elva som ensam folkpartist i utskottet -

hela tiden fått mötas av nya utmaningar, inte minst på

IT-området. De mindre partierna i riksdagen har en

nog så tuff uppgift att täcka in alla frågor och utskott.

Kenth var ledamot i Riksdagskommitténs referens-

grupp för uppföljning, utvärdering och revision. Med

sin insikt grundad på lång erfarenhet av riksdagsar-

betet bidrog han till det goda resultatet genom att visa

stor vilja att förändra riksdagsarbetet.

Margit Gennser har varit suppleant i både lagut-

skottet, skatteutskottet och finansutskottet. Men sin

tid har hon framför allt ägnat åt socialförsäkringsut-

skottet där hon nu har suttit i 14 år. Socialförsäkrings-

frågor är inte lätta vare sig att förstå eller förklara. De

griper in på många områden. De rör människor direkt.

De är ekonomiskt mycket stora och komplicerade i

fråga om lagstiftning. Inget undgår Margit Gennsers

granskande öga. Detta och hennes konstruktiva lägg-

ning, generositet att dela med sig, envishet och långa

yrkeserfarenhet har varit en stor tillgång för riksdagen

och i många olika utredningssammanhang, inte minst

vid utformningen av det nya pensionssystemet. Mar-

git Gennser är också känd som en person med en

stark personlig integritet och förmåga att stå för sin

egen ståndpunkt. Med kraft har hon hävdat sin syn på

EMU och EU:s framtida utveckling även om flertalet

i hennes parti har motsatt uppfattning.

Ingvar Johnsson, med hemort Trollhättan, är i or-

dens bästa bemärkelse en självbildad man som i hela

sitt liv arbetat med folkbildningsfrågor. Därför var

han mycket starkt engagerad och drivande vid till-

komsten av högskolan Trollhättan-Uddevalla som ett

sätt att sprida bildningen och utvecklingsresurserna

över hela landet. Med goda förberedelser och gott

underlag i sann folkbildningsanda förstärker han sina

argument. Ingvar Johnsson räds inte att ta fram stora

mängder statistik för att belysa en frågeställning. Han

delar gärna och generöst med sig av all information.

Vi är många här i riksdagen som under de senaste

veckorna fått högst påtagliga bevis på att bakom en

ledamot döljer sig för många helt okända talanger.

Ingvar är en mycket uppskattad och produktiv förfat-

tare av visor och limerickar.

Göte Jonsson valdes in i riksdagen första gången

redan 1979, men han gjorde en paus mellan 1988 och

1991. Han har därför också sammanlagt 20 år i riks-

dagen. Med sin långa yrkeserfarenhet som polis pla-

cerades han följdriktigt till en början i justitieutskot-

tet. Hans starka intresse för sociala frågor förde ho-

nom sedan till socialutskottet och hans djupa enga-

gemang för miljön slutligen till miljö- och jordbruks-

utskottet - även om det en tid bara hette jordbruksut-

skottet. Hans första fråga i riksdagen handlade om

avfallsanläggningar. Som riksdagsledamot har Göte

Jonsson tagit för vana att debattera lugnt och sakligt i

förening med viss humor. Jag minns med uppskatt-

ning många debatter som vi har fört med varandra.

Han har också den gamla klassiska bakgrunden med

en gedigen kommunalpolitisk erfarenhet. Han har

under flera omgångar varit kommunalråd i Jönkö-

ping.

Inge Carlsson har varit här något längre tid än 20

år. Han började på våren 1982. Det är framför allt

jordbruksfrågorna som har engagerat Inge Carlsson

under hans långa gärning som riksdagsledamot. Ge-

nom åren har det blivit många och hårda debatter,

men Inge Carlsson har alltid haft den goda förmågan

att skilja mellan sak och person. Envishet är ett annat

utmärkande drag för hans agerande, men för den skull

har han aldrig förlorat glimten i ögat. Inge Carlsson

kom in i politiken via SSU redan vid 14 års ålder.

Alltsedan dess har han varit aktiv både i politiken och

i fackföreningsrörelsen. Begåvad med en stor familj

med barn och barnbarn tycker han, säger han själv på

sin hemsida, att livet leker!

Sören Lekberg började i riksdagen redan 1975

som statsrådsersättare under ett år. Han kom tillbaka

1982 och har nu samlat på sig nästan 21 år av riks-

dagskunskap. Sören Lekberg har företagit en unik

resa som riksdagsman. Han började sitt riksdagsliv

som förespråkare för HSB och nu står han här som

Mr. Europa. Från att ha börjat som suppleant i trafi-

kutskottet har han vandrat genom konstitutionsut-

skottet, bostadsutskottet, finansutskottet, EU-

nämnden och utrikesutskottet och slutar nu som ord-

förande i EU-nämnden. På vägen har han också hun-

nit med EES-utskottet, Europarådet, EG-Sverige-

kommittén och OSSE. Sören Lekberg har ihärdigt

och systematiskt flyttat fram och förstärkt riksdagens

positioner i EU-arbetet, både i EU-nämnden och som

ordförande i Riksdagskommitténs referensgrupp för

EU-frågor. Han fortsätter nu också att som represen-

tant för riksdagen arbeta i konventet om EU:s fram-

tidsfrågor - ett arbete som är av stort intresse för

riksdagen att följa.

Häromveckan hörde jag Elisabeth Fleetwood i en

interpellationsdebatt säga att det var riktigt att hon

ställt samma interpellation flera gånger. Men det

berodde inte på att hon var tjatig - eller det kunde

man kanske också säga att hon var, eftersom hon

ännu inte hade fått det svar hon ansåg nödvändigt.

Detta är politikens villkor och vardag i en ask. Om

man vill åstadkomma förändring är man tvungen att

gång på gång argumentera för sin sak. Ibland ger det

resultat, ibland inte, men en politiker måste vara

målmedveten och envis i sin kamp för det hon tror på

och anser vara rätt. Elisabeth Fleetwood kom in i

riksdagen 1979 och kallades då den röda grevinnan,

eftersom hon ansågs mycket radikalare än många av

sina manliga partibröder. Hon har nästan alltid suttit i

kulturutskottet, under en period som vice ordförande.

Hon har genom sina insatser och sin långa erfarenhet

haft ett stort inflytande på den svenska kulturpoliti-

ken. Vi behöver politiker med lång erfarenhet av

riksdagsarbetet likaväl som vi behöver ledamöter som

kommer in i riksdagen med nya erfarenheter. Konti-

nuitet och förnyelse är fina ord även i riksdagen. Det

är därför viktigt att vi underlättar arbetet för de nya

ledamöterna. Elisabeth Fleetwood har alltid frikostigt

bistått nya ledamöter i deras funderingar om både

stort och smått i riksdagen.

Ingvar Eriksson har, liksom Elisabeth Fleetwood,

23 riksdagsår. Inom sitt parti är han känd som lands-

talaren. Han har under alla år rest runt i landet och

besökt ett otal platser. Han har en karta över landet,

där han med en nål markerat var han varit. Den är nu

täckt med nålar. Att vara ledamot är inte bara ett

uppdrag som är begränsat till riksdagshuset, tvärtom.

Att företräda väljarna innebär också att samtala med

väljarna, att förklara politiken, att få idéer och tankar

som kan och bör omsättas politiskt. Förtroendet för

politiken ökar om avståndet minskar. På hemmaplan

har Ingvar Eriksson genom åren alltid haft en stark

förankring, bl.a. som styrelseledamot i Ängelholms

brottarklubb. Ingvar har i riksdagen varit trogen soci-

alutskottet och miljö- och jordbruksutskottet, även

om han liksom Göte Jonsson också fick börja som

suppleant i trafikutskottet.

Det finns mycket man nuförtiden hittar på Inter-

net. Det finns mycket man inte hittar heller, Knut

Billing t.ex. Sidan du sökte kunde inte hittas, blir

svaret när man försöker ta sig in på Knut Billings

hemsida. 1979, när han började i riksdagen, var det

ingen som hade en aning om www, e-demokrati eller

e-mail. Ingen kunde heller förutse vad som komma

skulle. I dag kan man både hitta hus och inreda rum

på Internet. Det är just bostadspolitiken som engage-

rat Knut Billing i riksdagen. Han har i alla år varit

bostadsutskottet trogen, även om utskottet fram till

1983 gick under namnet civilutskottet. När han blev

utskottets ordförande 1994 bröt han den tidigare tra-

ditionen att alltid ha en centerpartist som ordförande i

detta utskott. Bostadsutskottet är lite speciellt. Det

täcker ett brett område med många ansvariga minist-

rar, och lagstiftningsfrågorna är komplicerade. EU-

frågorna lyser nästan helt med sin frånvaro. Svenskt

vardagsliv är desto mer närvarande, liksom Heby!

Knut Billing är en ofta anlitad talare runtom i landet.

Han är också Europarådsdelegat och kan - det ska

erkännas, det har vi hört talas om - ibland ha problem

att boka in även utskottet i kalendern. Trots allt detta

är utskottet känt för sin goda stämning, vilket i mångt

och mycket är en ordförandes förtjänst. Han har ock-

så varit engagerad i riksdagens inre liv, i förvalt-

ningsstyrelsen och den tidigare lokalkommittén.

Bengt Silfverstrand har drygt 26 år i riksdagen.

Han kom in i valet 1976 men var ersättare ett par

tidigare perioder. Det finns få personer som är så

engagerade i politiken, som Bengt Silfverstrand. Det

finns heller inga frågor som är för små för honom att

ge sig i kast med. Han väjer inte för en debatt, och

han ger sig aldrig. Detta engagemang visar sig bl.a. i

att han jobbar dygnet runt. Ledamöter i hans närhet

har många gånger störts av knattrande tangenter nat-

ten igenom. Det han knattrar ned är ofta finurligt

skrivet, vilket både skapar beundran och irritation,

men det är väl meningen.

De fyra första månaderna som ersättare avsatte

inga spår i riksdagstrycket. Men första året i riksda-

gen motionerade han om så vitt skilda ting som bil-

bälten, vattenföroreningar, systembutiker, skattereg-

ler, samåkning och leasing. I år har han avlämnat 23

motioner, och provkartan är ännu bredare: från cyk-

lister, ekobrott, sjöfartsstöd, nedskräpning och Hel-

singborg till Jugoslavien, isocyanater och elsäkerhet -

och naturligtvis hans alltid återkommande fråga om

inlösen av historiska arrenden. Bengt Silfverstrand

har haft sitt hemvist i flera utskott, nu senast i fi-

nansutskottet. Ända sedan 1979 har han varit engage-

rad i Riksdagens revisorer, först som suppleant och

sedan 1988 som ledamot.

Fem ledamöter som nu slutar har mer än 30 riks-

dagsår bakom sig.

Elver Jonsson kom in i riksdagen 1971 efter det

första valet till enkammarriksdagen hösten 1970.

Elver Jonsson har en fast förankring i hemlänet och är

själva sinnebilden för en folkrörelsemänniska. Han

har varit ordförande både i Missionsförbundet och i

Motorförarnas helnykterhetsförbund. Han har även

verkat som scoutledare, och det gör han även i riks-

dagen. Jag har en känsla av att Elver Jonsson är en av

de - få, det måste erkännas - ledamöter som har en

mycket hög närvaro i kammaren. Han deltar inte bara

i sitt utskotts debatter utan bevakar när hans motioner

ska behandlas och alla de debatter som på något sätt

kan tänkas beröra hans hemlän eller alkohol. Till

yttermera visso infinner han sig ofta på bordlägg-

ningsdebatter, av pur vänlighet, men när han ändå är

där kontrollerar han gärna att allt går rätt till.

Att trogen vinner visar det faktum att till slut, ef-

ter många års träget motionerande, bifölls hans

fempartimotion om promillegräns vid sjöfylleri. Elver

Jonsson har haft många uppdrag i riksdagen; han har

täckt in åtta olika utskott. I sammanlagt 17 år har han

varit ordförande eller vice ordförande i arbetsmark-

nadsutskottet och både där och i andra sammanhang

varit mycket pådrivande i jämställdhetsfrågor. I den

nya enkammarriksdagen, som Elver Jonsson kom in i

1971, fanns det 48 kvinnor - 14 %. Nordiska rådet

har han tillhört sedan 1979, först som suppleant och

sedan 1985 som ledamot, men det internationella

engagemanget har med åren blivit allt vidare. Han

haft flera uppdrag i statliga kommittéer, både som

ordförande och som särskild utredare, bl.a. i Musei-

järnvägsutredningen 1977. Elver bär inte den vackra

titeln postiljon för syns skull - han utövar också yrket

på lediga stunder.

Fyra avgående ledamöter, däribland jag själv,

kom in i andrakammarvalet 1968, men vi fick börja

först i januari 1969. Fram till hösten 1975 öppnades

riksdagen i januari, och valet fick genomslag i riks-

dagen först efter nästan fyra månader. Vi kom in på

den tiden då finansminister Gunnar Sträng höll en-

timmesanföranden - minst - under remissdebatten

med anledning av statsverkspropositionen. Någon

tidsbegränsning var det inte tal om.

Medelåldern i andra kammaren före 1968 års val

var 55,4 år. Efter valet hade medelåldern sjunkit till

51,4. Många unga - i alla fall efter den tidens mått -

valdes in i riksdagen 1968. Det kom t.o.m. in fyra

ledamöter under 30 år: Anders Björck, Åke Gustavs-

son, Lena Hjelm-Wallén och Jan Bergqvist. Jag själv

var precis 30 år.

Jag börjar med Åke Gustavsson. Han är yngst i

kullen från 1968 års val av dem som nu slutar. Han

har sedan han började av någon anledning alltid be-

traktats som yngst. Hans ungdomliga yttre kanske

förleder. Han är och har alltid varit den ständige ung-

domskandidaten, vilket han själv inte sticker under

stol med. I alla fall kvalificerade det honom till att bli

ordförande i ungdomspolitiska kommittén 1996,

alltså nu. Det kan möjligen också ha berott på hans

stora erfarenhet just som ordförande i och utanför

riksdagen, bl.a. i Statens ungdomsråd, nu senast ock-

så som ordförande i en utredning om det svenska

språket och som vice ordförande i kulturutskottet.

I riksdagen placerades han som sig bör till en

början som suppleant i ett utskott - i bevillningsut-

skottet - och fick namnet Gustavsson i Nässjö, detta

för att skilja ut honom från alla andra herrar Gustavs-

son i kammaren. Jungfrutalet ägde rum i remissde-

batten i februari - vi nya bröt mot traditionen att man

blygt skulle hålla sig borta från talarstolen i minst en

period. I sitt anförande talade han om Vietnam, tra-

fikpolitik och Anders Björck - också han från Nässjö

och en gammal meningsmotståndare i ungdomsför-

bunden på hemmaplan. Efter 18 år som ledamot i

försvarsutskottet tog han 1989 klivet in i kulturen,

först som vice ordförande i kulturutskottet, sedan som

ordförande och nu igen som vice ordförande.

Åke Gustavsson är en stor folkrörelse- och folk-

bildningsmänniska, som envetet kämpat och fortfa-

rande kämpar för en kultur för alla i hela landet. Han

var ordförande i kulturutskottet när riksdagen 1996

antog det stora beslutet om nya mål för kulturpoliti-

ken. Riksdagen antog då inte bara regeringens förslag

utan gjorde ett självständigt ställningstagande, som

Åke Gustavsson rakryggat stod upp och försvarade i

den maratonliknande 10-timmarsdebatten i kamma-

ren. I Nordiska rådet arbetar Åke Gustavsson också

med kulturfrågor.

Det finns mycket som en ledamot arbetar för som

inte syns i papperen. Åke Gustavsson har stöttat sin

hemstad Nässjö i många sammanhang, gjort stora

insatser på turismens område och intresserat sig

mycket för mediefrågor. Han har också en mycket

god förmåga att hålla bra tal utan manus!

Lena Hjelm-Wallén fick också börja som supple-

ant i ett utskott - i konstitutionsutskottet. Hennes

tidiga krav på en sänkning av rösträttsåldern och

myndighetsåldern kan kanske tillskrivas både ut-

skottstillhörigheten och hennes ungdom.

När riksdagen öppnade den 10 januari 1969 höll

Tage Erlander hälsningsanförandet i egenskap av den

ledamot som bevistat de flesta riksdagarna. Han ut-

tryckte förhoppningen att de många nya ledamöterna

- inte mindre än 63, dvs. 27 % - skulle finna arbetet i

kammaren stimulerande och meningsfullt. Han peka-

de på att riksdagens viktiga arbete skedde mot bak-

grunden av ett internationellt läge som gav ett nästan

förlamande intryck av en söndersliten värld i färd

med att förbereda sin egen undergång. Det innebar

föga tröst att vi hade upplevt liknande situationer

tidigare. Men det fanns anledning till hopp. FN var ett

bättre fredsinstrument än det gamla Nationernas för-

bud, och medvetandet om lägets allvar var mera ut-

brett. Det fanns en växande insikt om att de sociala

klyftorna utgjorde direkta hot mot freden. Kampen

mot världsnöden hade blivit en angelägenhet av hög-

sta vikt inte minst för dagens unga. Detta engage-

mang var så starkt att det tog över det lilla landets

benägenhet att betrakta sig självt som maktlöst.

I denna tidens anda började Lena Hjelm-Wallén i

riksdagen; i denna dagens anda har hon fortsatt att

verka. Lena Hjelm-Wallén slutar nu i riksdagen - hon

har visserligen en ersättare här, men hon är ledamot -

som vice statsminister med ett mycket brett ansvar för

dagens och framtidens frågor.

Hur framtiden ter sig vet ingen, men ser man

bakåt kan man förstå varför framtiden blev som den

blev. Lenas Hjelm-Walléns första motioner 1969

handlade om utvecklingsbistånd och information i

internationella frågor, hennes första fråga om elev-

demokrati! Att hon sedan blev både utbildningsmi-

nister, biståndsminister och utrikesminister var inte så

underligt.

I sin första debatt - den om elevdemokrati - sade

hon sig vara glad åt att problemen uppmärksammades

i Utbildningsdepartementet. Hon fick ju sedan möj-

lighet att ordna upp det själv som minister. Och det

gjorde hon. I debatten tog hon också exempel från

västmanländska Arboga och Köping - närliggande till

det Sala som hon nu återvänder till efter en mycket

lång och framgångsrik bana. Det är en gåva att ha en

fast plats här i livet. Cirkeln sluts nu när Lena Hjelm-

Wallén återvänder till vardagen i Sala. Men som

regeringens representant i konventet om EU:s fram-

tidsfrågor har hon fått en ny utmaning. Jag är överty-

gad om att där kommer allt hennes kunnande och

långa erfarenhet, goda internationella kontakter och

frejdighet att gagna Sveriges intressen.

Jag är lite osäker på vart Jan Bergqvist tänker ta

vägen. Han fick också börja som suppleant i konsti-

tutionsutskottet. Jan Bergqvist var både ivrig och

flitig redan från början. Hans första anförande åter-

finns i riksdagens första protokoll 1969. Redan fem

dagar efter öppnandet läste han - som brukligt var på

den tiden - upp sin interpellation, bemängd med fakta

och siffror, om aktievinstbeskattningen. Han inte bara

läste, han bad också om kammarens tillstånd att få

ställa interpellationen. Svar fick han den 20 maj -

visserligen samma år, men fyra månader senare - av

finansminister Gunnar Sträng. Sträng sade i sitt svar

att det i interpellationen förekom vissa siffersamman-

ställningar som han inte ville låta stå alldeles oemot-

sagda. Jan Bergqvist vidhöll att de siffror han pre-

senterat var giltiga, även om han inte ville bestrida att

finansministern tillfört debatten värdefulla synpunk-

ter.

Hans första riksdagsår innehöll allt från socialpo-

litisk forskning, internationella handelshinder -

GATT och Rhodesia - till handel med begagnade

bilar, beskattning av pensionsförsäkringar och aktier.

Sådan är han, Jan Bergqvist. Ett brett, djupt och

stort engagemang, både i politikens vardagsfrågor, i

miljöfrågorna, som vi kunde höra också i den ekono-

miska debatten i går, och i nationella och internatio-

nella solidaritetsfrågor. Alltid påläst och grundlig,

alltid envis i det han kämpar för. Han sliter dygnet

runt, och det kan man förstå när man ser hans merit-

lista. Den är lång, mycket lång, både i och utanför

riksdagen.

Jan Bergqvist har varit gruppledare, suttit i sex ut-

skott och i otaliga utredningar, ofta som ordförande.

Jag hade som miljöminister stor nytta av Jan

Bergqvist i den egenskapen. Jan Bergqvist har varit

ordförande i skatteutskottet och slutar nu både som

ordförande i Europarådets svenska delegation och

som mäktig ordförande i finansutskottet. På det sättet

har cirkeln även slutits för honom - från tvisten om

siffrorna med finansminister Gunnar Sträng till tvister

om siffrorna för hela landets finanser här i kammaren.

I dag vill jag på kammarens vägnar särskilt tacka

Jan Bergqvist för de insatser han gjort inom riksda-

gen. Han har varit ledamot både i Riksdagsutredning-

en i början av 1990-talet och i Riksdagskommittén,

två utredningar av stor betydelse för utvecklingen av

riksdagens arbetsformer. Han har där bidragit inte

bara med sin långa erfarenhet av och kunskap om

riksdagsarbetet utan också med sina djupa fundering-

ar och frågor, ifrågasättande och förslag. Det är så jag

önskar att riksdagsarbetet även framöver kommer att

granskas. Det är så vi utvecklar vårt arbete i denna

riksdag. Det är så vi värnar om demokratins arbets-

sätt.

Som avslutning på detta anförande får jag nu be

Elver Jonsson, Åke Gustavsson, Lena Hjelm- Wallén

och Jan Bergqvist att komma fram och motta kamma-

rens särskilda hyllning till er, som varit trogna riks-

dagen i så många år.

(Applåder)

Juvelarian ur C. Gounods Faust

Karin Nybom (sopran), Anders Wadenberg (piano),

Operahögskolan