Fru talman! Min kritik är flerfaldig. Rent principiellt vore det rimligt att ha en tidsgräns för när man ska ansöka om förnyelse. Man ska inte kunna vänta till sista stund, alldeles oavsett vilket bidrag det handlar om. Man skickar in ansökan i god tid innan en förlängning blir aktuell. Det ska finnas gränser för när det är det personliga ansvaret och när det är myndighetens ansvar att det har fallerat, med olika konsekvenser därefter.
Jag undrar fortfarande: Vad avser man att göra för att säkerställa att handläggningstiderna inte skjuter i höjden? Migrationsverket är överbelastat, och det finns inget som tyder att man hinner i kapp under överskådlig framtid. Det var långa handläggningstider redan innan vi hade de stora mottagartalen 2015.
Reglerar man inte Migrationsverkets ansvar att hantera dessa ansökningar inom en viss tid har jag svårt att se att Migrationsverket kommer att prioritera dem. Jag ser en påtaglig risk för att man kommer att prioritera dem som vistas i landet och där det inte ens har gjorts en första bedömning. Då kommer vi att få ett stort antal personer som vistas i landet utan giltigt uppehållstillstånd för att de har haft det tidigare.
Detta leder till att den tillfälliga lagstiftningen urholkas. Poängen med tidsbegränsningen är att man ska kunna utvärdera om behovet kvarstår. Om ingen sådan utvärdering sker och personerna är kvar i systemet urholkas hela tanken bakom den tillfälliga lagstiftningen. Det leder också till att de personer som vistas här kommer att vara i limbo vad gäller att veta om de kommer att vara kvar i landet eller inte.
Vad avser regeringen att göra för att säkerställa att förnyelseansökningar fortsätter att prioriteras? Man tar ju bort det enda incitament som finns för att de ska prioriteras.