Herr talman! Trygghet och välfärd är för alla
människor det viktigaste i tillvaron. Naturligtvis vari-
erar graden av angelägenhet i det korta perspektivet
beroende på hur den enskilde, familjen och de när-
maste har det just nu. Men sett över tid är det trygghet
och välbefinnande som står i centrum för oss alla. Ett
självklart konstaterande, kan tyckas. Men inte desto
mindre finns det skäl att påminna om detta, eftersom
hälsa och välbefinnande inte kommer av sig självt
utan genom ansträngningar av olika slag - gemen-
samma och enskilda.
Med delbetänkandet från kommittén Välfärdsbok-
slut har vi fått en utmärkt källa att hämta fakta och
kunskap från, även om kommitténs ledamöter kon-
staterar att det finns betydande områden som kräver
rejält mycket mer forskning för att man med säkerhet
ska kunna konstatera orsakssammanhang och påver-
kansmekanismer. Men de slutsatser som redovisades i
tisdags ger fullt tillräckligt underlag för att med kraft
angripa orättvisor och ojämlikhet. Samtidigt bör ock-
så kommitténs delbetänkande bidra till att debatten
om välfärden blir mera saklig, att debatten fokuserar
de individer och grupper som har det svårt och att vi
som deltar i denna debatt i dag och andra gånger har
inriktningen att angripa det som är verkliga problem
och inte hemfaller åt polemiken för dess egen skull.
Herr talman! Barnfamiljer i allmänhet och ensam-
föräldrar i synnerhet är grupper som fått det mycket
svårare under 90-talskrisen. Därför känns det natur-
ligtvis bra att vi nu höjer barnbidraget och att också
flerbarnstillägget justeras i motsvarande grad. Det är
också bra att det i vårpropositionen kommer förslag
om ytterligare höjningar av barnbidraget.
På samma sätt finns det skäl att heja på arbetet
med att sänka avgifterna inom barnomsorgen. Det
gynnar den grupp som bäst behöver det. Dessutom
minskar det marginaleffekterna för dem som tar jobb,
ökar sin arbetstid eller får bättre betalda jobb. Det
finns nog ingen som gillar att merparten av en ökad
inkomst och en ökad arbetsinsats hamnar utanför den
egna plånboken.
För merparten av partierna i denna kammare har
det hittills verkat vara viktigare att tillfoga regeringen
nederlag än att med utgångspunkt från kända omstän-
digheter ta itu med ett verkligt problem.
Herr talman! Jag fortsätter att hämta underlag från
Välfärdsbokslutet. Där framgår med väldigt stor tyd-
lighet också att arbete och egen inkomst är centrala
delar i att förbättra rättvisan och öka välfärden. Inte
heller det är något överraskande, men samtidigt vik-
tigt att understryka. Den mycket höga arbetslöshet vi
har haft i Sverige har bidragit till ökade klyftor och
mer av utanförskap. Det tycker jag är viktigt att vi
lägger på minnet. Många talar om rättvisa, men dess-
värre är det inte lika många som är beredda att fatta
politiska beslut som leder till ökad rättvisa.
Ett aktuellt exempel på detta är det spektakel som
Miljöpartiet iscensatt genom att gå samman med de
borgerliga partierna när det gäller arbetsrätten. Med
spektakel menar jag inte att merparten av riksdagens
ledamöter bidragit till ett visst beslut - det är demo-
kratins självklara förutsättningar - men jag menar att
den omständigheten att Miljöpartiet uppenbarligen
har behov av att tillfoga socialdemokratin ett nederlag
gör att det passar sig att kampera ihop med bl.a. Mo-
deraterna när det gäller arbetsrätten.
Jag vet inte om miljöpartisterna inte vill förstå el-
ler om de bortser från vad som faktiskt händer när
man gör ett sådant här ingrepp i lagen om anställ-
ningsskydd. För det första rubbar det balansen mellan
arbetsgivare och anställda. För det andra ökar det
orättvisorna i arbetslivet, eftersom det är de som har
den svagaste kopplingen till arbetslivet, den svagaste
ställningen på arbetsmarknaden som drabbas i första
hand.
Med kännedom om hur det har varit tidigare, och
när den här regeln tillämpades, vet vi att den grupp
som får mest stryk är kvinnor; kvinnor i fertil ålder,
som har barn eller kanske kommer att få barn. Det är
obegripligt att ett sådant förhållningssätt kan vinna en
majoritet i denna kammare. Miljöpartiet medverkar
till att försämra jämställdheten i arbetslivet. Det ska
läggas till det redan tuffare klimatet och villkoren för
kvinnor i arbetslivet som Välfärdsbokslutet redovisar.
Dessutom drabbas också de som har mycket sjuk-
frånvaro, äldre på arbetsmarknaden, de som kanske är
kritiska mot sin arbetsgivare osv.
Svenska arbetsgivareföreningen har i en rapport
som har tillställts oss dessa dagar också redovisat sin
ingång och säger i princip att man maskar, att man
inte jobbar därför att man har för generösa villkor. En
hel del av oss vet att det är precis tvärtom. Villkoren
borde vara bättre för att alla som behöver det ska ha
möjlighet att stanna hemma när de är sjuka.
Den förändring som Miljöpartiet driver igenom
innebär att just de grupper som lagen om anställ-
ningsskydd 1974 instiftades för, vill Miljöpartiet
medverka till att försämra för. Det är de grupper som
av olika skäl har en svag eller bekymmersam ställ-
ning på arbetsmarknaden.
Herr talman! Det finns också ljusglimtar i bok-
slutet. Människor med svåra funktionshinder har gått
stärkta ur 90-talet. Jag tycker att det är väldigt gläd-
jande. Trots den oerhört djupa ekonomiska krisen har
riksdagen kunnat samlas till beslut som har gett mest
till dem som behöver mest. Enligt Välfärdsbokslutet
har resurserna till denna grupp ökat med 40 % under
90-talet. Det överaskar inte, eftersom den socialde-
mokratiska riksdagsgruppen tidigare har låtit utreda
förhållandena här och kommit till samma slutsats som
Välfärdsbokslutet. Det har vi gjort med hjälp av
Riksdagens utredningstjänst.
Jag hoppas att detta kan leda till att debatten i
fortsättningen handlar om det som är de verkliga
problemen för människor med funktionshinder, dvs.
tillgänglighet och delaktighet i vid mening. Men då
krävs ingrepp i form av lagstiftning och mer pengar
till berörda aktörer, helt enkelt politiska prioritering-
ar, som kostar för andra grupper. Den enskildes rätt
gynnas bäst av gemensamma lösningar, herr talman.
Det är min slutsats.