Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern för
svaret. Det var positivt i den meningen att
jordbruksministern är beredd att åter diskutera
frågan och att han trots allt anser att det finns vissa
saker som bör följas uppmärksamt.
Jag hade inte tänkt diskutera enskilda fall, men
klart är att det finns gott om reportage och
tidningsartiklar som handlar om olika affärer. Det
kan gälla alltifrån personer som inte uppfyller
löftena som gavs då fastigheten förvärvades till rena
kriminella handlingar, då personer sticker
utomlands med pengar osv.
Detta väcker oro på många håll. Även när det finns
intresse på orten av att förvärva fastigheter kan
någon komma utifrån och förvärva fastigheten mot
löfte om att bosätta sig på fastigheten inom ett år.
Men på ett år hinner man avverka fastigheten, och
sedan kan man åka därifrån eller göra vad som helst
med fastigheten. Det är ingen större tröst för en
intressent boende i byn att staten löser in
fastigheten sedan den blivit kalavverkad.
Jag vet att detta är svårt och att meningen var att
liberalisera lagstiftningen. Men i de fall det finns
krav på inflyttning undrar jag om det inte skulle
vara möjligt att inte tillåta avverkning av
fastigheten förrän förvärvaren har visat att han
menar allvar. Kravet på inflyttning bör inte vara att
man måste bo på själva fastigheten, däremot
kanske på orten. Enbart ett löfte om bosättning
tycker jag är för vagt, men det går tydligen hem hos
lantbruksenheterna.
Att man har dessutom har sänkt
slutavverkningsåldern ganska mycket underlättar
kalavverkning av fastigheter.