Herr talman! Det är inte alla dagar man är glad för att man kommer från en liten bruksort. Men som född värmlänning från Degerfors känner jag ett starkt arv, så att säga, kring detta med stål och järn och denna industri som faktiskt har funnits i Sverige i över tusen år. När det gäller innovationskraften i Sverige kan man lugnt säga att detta har haft betydelse för teknikutveckling, för själva industrin i sig och för att bygga upp hela det svenska industrisamhället. Och i dag är Sverige en av EU:s ledande malm- och metallproducenter.
Det som också är intressant när det gäller mineralbranschen och gruvorna är att varje medborgares egendom enligt grundlagen är tryggad utom när det krävs att man tillgodoser angelägna allmänna intressen. Att just mineral kan tas till vara och brytas och att trygg försörjning skapas inom detta område har ansetts vara av just ett sådant allmänt intresse.
Herr talman! Därför vill jag fokusera lite grann på just förutsättningarna för detta, både när det gäller dem som vill bryta malm och ta fram mineraler för olika användningsområden och när det gäller markägarna.
Mineralersättningen från koncessionshavaren till markägarna syftar till att uppnå en bättre balans mellan just exploatörerna och markägarna. Ersättningen ska motsvara 2 promille av värdet av det mineral som omfattas av koncessionen och som har brutits under året. Av ersättningen ska tre fjärdedelar tillfalla fastighetsägaren inom koncessionsområdet och en fjärdedel tillfalla staten. Bestämmelserna om mineralersättningen gäller alla koncessioner som har beviljats sedan 2005 och där gruvdrift pågår.
Av den ansvariga myndighetens, SGU:s, årsredovisning för 2015 framgår det att för brytningsåret var reglerna om mineralersättning till staten och markägarna tillämpliga på sammanlagt 16 bearbetningskoncessioner. Totalt uppgick den ersättning som är beslutad till 7,4 miljoner kronor med fördelningen ca 1,8 miljoner kronor till staten och 5,5 miljoner kronor till markägarna.
I en motion som jag skrev i höstas konstaterar jag att prospekteringen och gruvbrytningen i många länder regleras inte bara genom lagstiftning utan även genom skatter och avgifter och royalties, eller just mineralersättningar till staten. Det finns alltså flera olika system för detta. I vissa fall förpliktas prospektören att använda en viss summa för undersökningsverksamhet inom en bestämd tid.
I Sverige tas mineralersättningen ut för den mineral som bryts. Jag anser att Sverige i förhållande till andra länder har en låg mineralersättning, som inte heller omfattar eventuella kostnader för sanering efteråt. Jag menar att det är ganska enkelt för företag att verka i ett område under en viss tid, för att sedan lämna det i ett skick som gör att få andra verksamheter kan gå in direkt utan erforderliga åtgärder på marken. Därför har jag också motionerat om att det ska finnas en översyn av mineralersättningen så att även kostnader för framtida saneringsåtgärder räknas in.
Förra året sa man från regeringens sida att man skulle se över just mineralavgiften och medverka till att nya modeller skapas för att utveckla samhällets och gruvnäringens ansvar när det gäller att finansiera de investeringar som krävs för att just en miljömässigt hållbar gruvnäring och samhällsutveckling ska kunna ske. Då är det ju så passligt, herr talman, att vi i posthögen den här veckan kan hitta skrivelsen från regeringen om Riksrevisionens rapport om ekonomiska risker för staten i fråga om gruvavfall.
Man kan konstatera att regeringen raskt, innan den här debatten och dagens beslut i kammaren, har gett Naturvårdsverket och SGU i uppdrag - det var den 14 april - att tillsammans ta fram en långsiktig strategi för hantering av utvinningsavfall och göra en bedömning av åtgärder för efterbehandling med beaktande av alternativ användning av utvinningsavfall. Man kan också konstatera att regeringen redan en vecka före det, den 7 april, gav Naturvårdsverket ett uppdrag att analysera och förtydliga sin vägledning avseende under vilka förutsättningar utvinningsavfall som uppvisar farliga egenskaper bör klassificeras som farligt avfall, och konsekvenserna av detta. I detta ligger också det här med kostnader och hanteringen av utvinningsavfallet, och därmed saneringen.
Jag tycker naturligtvis att det är väldigt bra att man så passligt har lyckats ta ett beslut och ge ansvariga myndigheter uppdrag så här en knapp vecka innan beslut ska fattas. Det är klart att det ibland är svårt att debattera saker som redan är på gång, men det jag ändå vill framföra i sammanhanget är att vi inte ännu har sett något resultat av hur översynen av själva mineralavgiften kommer att bli. Hur kommer den att förändras? Att man tar tag i frågan och jobbar med den uppskattar jag, men just att fortsätta följa frågan tror jag är viktigt för oss allihop. Vi vill ju alla verka för ett så miljömässigt hanterbart samhälle som möjligt, även när det gäller mineral- och gruvdriften.
(Applåder)