Herr talman! Få andra frågor i svensk utrikespolitik är så tydliga vattendelare som Israels ockupation av Palestina, och under den här mandatperioden har det varit många debatter här i detta ämne.
Jag brukar benämna detta som en sorts utrikespolitisk urmoder mellan höger och vänster. Få mandatperioder har haft så högt tonläge i frågan som denna, och vi har sett hur flera företrädare för den svenska högern verkligen har skruvat upp sitt oförblommerade stöd till Israel till nya höjder.
Detta har skett samtidigt som många av våra europeiska grannländer faktiskt har kommit fram till samma slutsats som vi – Sverige erkände ju Palestina som stat 2014, när jag och Maria Malmer Stenergard var nyvalda till riksdagen. Under denna mandatperiod har land efter land i Europa och i världen i stort följt Sveriges exempel och erkänt Palestina som stat.
Ska vi få fred och få till en tvåstatslösning måste två jämbördiga parter sitta vid förhandlingsbordet. Med en premiärminister som Benjamin Netanyahu, som är efterlyst av Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, lär det dock bli svårt.
Israel ockuperar Palestina – både Gaza och Västbanken. Israel bedriver en ockupationspolitik som gör skillnad på palestinier och israeler, och israeliska högerextrema politiker gör allt för att stoppa omvärldens stöd till Palestina och alla ansträngningar för fred.
Sverige behöver en annan politik för Palestina och Israel, och jag tror att det är möjligt med en rödgrön regering. Vi ska föra en politik som sätter press på dem som är ansvariga för våldet och dödandet, och vi ska stödja de krafter som vill ha fred och försoning.
Jag tycker inte att allt som regeringen gör är dåligt, men jag tycker att nästa regering verkligen ska ta sig en funderare gällande det EU-spår som den här regeringen har kört. Vi kommer ingenvart just nu. Ni trampar vatten i mötena i Bryssel, och jag tycker att det är dags att Sverige faktiskt hittar en egen linje i de här frågorna på ett helt annat sätt än vi har fått se utrikesministern driva.