Fru talman! Det är självklart att vi vill bygga nytt. Jag tror också att jag i mitt anförande gav uttryck för optimism kring teknikutveckling och att vi måste ta höjd för den och ha med den i vår planering.
Det som är problemet är att när man antar en nationell plan i juni ett valår är incitamenten ganska stora att trycka in så mycket som möjligt så att man får klippa så många band som möjligt. Sedan är saker och ting inte finansierade, och det har inte gjorts några vettiga prioriteringar i förhållande till vad som är lönsamt.
Jag tror att människor i sin vardag vill veta att när de tar tåget kommer de fram. De vill vara säkra på att det inte är avbrott på grund av spårbrott eller sprickor i spåret.
Vi har ett hus där taket läcker och fönstren är trasiga. Vi måste rimligen se till att det vi har på plats i dag fungerar ordentligt. Och det går mycket fortare att göra det än att bygga nytt, för att bygga nytt tar väldigt lång tid med tanke på de planeringshorisonter vi har för infrastruktur i dag.
Vi är också intresserade av att bygga ny kapacitet i det svenska nätet, men vi vill lägga fokus där vi ser att flaskhalsarna finns i systemet. Vi vet till exempel att Göteborgs hamn håller på att bygga ut och är nästan klar med det medan Alingsås-Göteborg tillsammans med Uppsala-Stockholm är allra rödast och har störst kapacitetsbrist. Då gäller det att vi åtgärdar de kapacitetsbrister som vi har i systemet först, innan vi börjar titta på att bygga ny räls och helt nya sträckningar.