Herr ålderspresident! Gandhi sa att varje samhälle bör bedömas efter hur det behandlar sina mest utsatta. Detta blev en grundvärdering som satte ut riktningen för vår gemensamma välfärd - för vårt Sverige.
Jag kommer att tala enbart om det tillkännagivande som föreslås under punkt 5, Vanvård och övergrepp som skett vid statliga inrättningar, herr ålderspresident.
Sverige har inte alltid varit till för alla sina medborgare, även om vi kanske lever i den tron. Ända fram i våra dagar, mycket nära i historien, finns det medborgare som har behandlats mycket illa. Ibland har de behandlats illa för att de tjänat som medel för kollektivets bästa, ibland har det sagts vara för deras eget bästa eller deras näras bästa.
Herr ålderspresident! Institutionsvården är en del av Sveriges historia som det sällan berättas om. Än i dag tystas berättelsen ned och tas inte på allvar. Nu är det dags att staten ger alla de människor som drabbats ett erkännande för det man har gjort möjligt och gräver djupt i sitt innersta efter hela sanningen bakom det som skedde och varför det återspeglas ända in i våra dagar. De drabbade, deras anhöriga och närstående behöver få upprättelse och ett erkännande, men de behöver kanske framför allt bli lyssnade på.
I vårt land har vi så länge som vi kan minnas levt i uppfattningen att de starka inte ska trycka ned de svaga. De ska inte plundra de svaga eller skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Men trots detta blev några människor ett medel för folkmajoritetens mål, herr ålderspresident. Några ansågs inte passa in. Andra ansågs underlägsna. De fick uppleva folkhemmets verkliga baksida och skuggsida.
Det handlar om tvångssteriliseringar, lobotomier, tvångsomhändertaganden och medicinska experiment - kort sagt en människosyn som är förskräcklig och som vi i dag tar avstånd ifrån. Men den återspeglas även i dagens syn på människor, herr ålderspresident. Det handlar om icke önskvärda människor som på den tiden plockades bort och placerades på institutioner, och ja, ni känner igen vibbarna av vad som händer i dag.
Ett tydligt exempel på den människosyn som fanns i Sverige för inte så länge sedan är de experiment som genomfördes på sjukhuset Vipeholm i Lund. Vipeholm öppnades 1935 och stängdes 1982. När det var som störst fanns det plats för över 1 000 patienter. De människor som var intagna skulle i dag benämnas som personer med intellektuell funktionsnedsättning, men då kallades de sinnesslöa, obildbara idioter och svårskötta. De ansågs ligga samhället till last. Dessa människor skulle låsas in och gömmas undan, och de kunde användas som försöksdjur - de kände och upplevde ju inget.
Herr ålderspresident! Det är viktigt att minnas detta i vår tid och för framtiden, inte bara övergreppen i sig utan även att de ansågs rättfärdiga därför att de ansågs gynna majoriteten. Institutionerna ansågs vara för den enskildes bästa. Vi ska minnas detta för att hedra de drabbade och deras nära, och vi ska minnas det för att undvika att göra liknande misstag. Därför behövs den här sanningskommissionen, herr ålderspresident, och den måste följas av en officiell ursäkt från statens sida för de övergrepp som skedde på Vipeholmsanstalten och liknande institutioner.
Herr ålderspresident! Må det aldrig kunna hända igen.
(Applåder)