Herr talman! Låt mig vara tydlig: Jag tror inte att Sverige ska göra allt överallt. Jag tror inte heller att Sverige eller för den delen Sida är bäst på allt överallt. Det finns lägen där det är bättre att arbeta genom EU till och med, genom FN-organ eller genom frivilligorganisationer eller att helt enkelt låta andra givare ta större plats.
Men just när det gäller Latinamerika och de tre länder som nu är berörda skulle jag vilja säga att Sverige har ett unikt mervärde. Jag ser det, och jag beklagar att biståndsministern inte riktigt verkar se att vi har en unik historisk position i alla de här tre länderna genom hur vi som land har agerat i Latinamerika under decennier. Det gör att vi har andra möjligheter att påverka än vad till exempel EU eller för den delen andra bilaterala givare har. Den möjligheten ska vi inte förlora. Det är en enorm utrikespolitisk och utvecklingspolitisk tillgång som vi inte ska ge upp.
Jag tror att det är viktigt att se: Sverige har nu som stat bedrivit bistånd i mer än 50 år. Under de decennierna har vi lärt oss mycket om vad som fungerar och vad som inte fungerar. En av de saker som vi har lärt oss är: Helt avgörande för att svenskt bistånd ska nå resultat är långsiktighet och förutsägbarhet, att våra partner ska kunna lita på oss och veta att när Sverige ger ett löfte och gör ett åtagande, då finns vi med - vi hoppar inte av halvvägs.
Därför blir jag så oroad över de signaler som nu kommer från Sida och att man från regeringens sida bedömer att detta är ett förslag som man vill analysera.
Regeringen har ju haft en process där man gjorde en landfokusering år 2007. Den landfokuseringsprocessen, som Gunilla Carlsson själv genomförde, innebar att man sade till en lång rad länder: Nu fasar vi ut er. Men man sade också till de länder som var kvar: Vi ska bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete med just er. Ett av de länder som man gav detta löfte var just Bolivia. Det löftet befästes genom att man öppnade en svensk ambassad i La Paz 2010, och det bekräftades så sent som 2013 i regeringens egen budgetproposition.
Jag undrar lite: Hur lång är Gunilla Carlssons långsiktighet, när det tydligen ett år senare kan vara läge att ompröva detta åtagande?
Jag skulle vilja säga att den ryckighet i biståndspolitiken som vi ser skadar trovärdigheten i stort och skapar frågetecken runt Sveriges långsiktiga biståndsåtaganden. Om vi nu kan stå här och fundera på om vi ska backa från de åtaganden som vi har gjort i Latinamerika, vad har då regeringens åtaganden i Tanzania, Mellanöstern och Afghanistan för värde, om man uppenbarligen om och om igen kan ompröva löften som man redan har gett?
Jag vill också passa på att fråga biståndsministern hur biståndsministern ser på den fortsatta processen runt de här frågorna. Jag noterade att biståndsministern skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet den 28 mars, där biståndsministern skrev: "Oron för att jag skulle vilja låsa in mig i slutna rum . är obefogad".
Då önskar jag få se de öppna rummen och den öppna dialogen. Man kan fråga sig: I det arbete som Sida har haft med att ta fram sitt beslutsunderlag, vilka frivilligorganisationer har inkluderats i det arbetet? När man nu genomför en analys på Regeringskansliet, på vilket sätt involverar man frivilligorganisationerna, vi som är folkvalda eller för den delen de länder som är berörda och som dessutom ska äga sin egen utveckling? På vilket sätt inkluderar man dem i de här processerna? Var finns underlagen för besluten? Vilka faktorer tar man hänsyn till i arbetet?
Om nu regeringens och Gunilla Carlssons rum inte är slutna, varför ser vi då i dag bara stängda dörrar när vi ställer de här frågorna?
De frågorna skulle jag vilja få svar på från Gunilla Carlsson. Men jag skulle också återigen vilja trycka på Gunilla Carlsson och försöka få ett svar på: Ser Gunilla Carlsson ett mervärde av en svensk närvaro när det gäller biståndet i Latinamerika?