Herr talman! Tack, Jörgen Berglund, för detta replikskifte!
Att jag säger att det i praktiken är ett avtal med Donald Trump och inte med USA handlar om att DCA-avtalet löper på en tid av tio år. Sedan kan det förlängas, men tio år är den första löptiden. Vi vet att Donald Trump kommer att vara president under fyra av de tio åren. Det finns stor risk för att en liknande republikansk presidentkandidat tar vid efter honom.
Vi ser nu också hur Trump ändrar spelreglerna på den europeiska kontinenten genom att dra tillbaka trupp som USA har haft här. Det Trumpbeslutet lämnar nu ett tomrum som vi på grund av det svenska Natomedlemskapet behöver vara med och hantera. Det är en realitet att vårt inträde i Nato betyder ett ökat beroende av USA på olika sätt. DCA-avtalet förstärker det beroendet, och det är något som jag har påtalat och kommer att fortsätta påtala. Jag tror att det är viktigt att vi bedriver en egen, tänkande utrikes- och säkerhetspolitik som tar ställning utifrån våra förutsättningar.
Det entydiga svaret är att jag inte tror att våra allierade är särskilt oroade över att Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan komma att sitta i regering. Miljöpartiet har ju tidigare suttit i regering i sju år. Då var Sverige inte medlem i Nato, men vi var en pålitlig vän och kollega till vårt grannland Finland, till exempel. Vi har nu fattat beslut om en FLF-insats där vi ska vara ramnation, och Vänsterpartiet röstade för detta. Några politiska vildar som har lämnat vårt parti var de enda som röstade emot den insatsen.
Vi ser att vänsterpartier har suttit i regeringar i Norge, Spanien och en massa andra länder, och de är fortfarande Natomedlemmar. Ska man riktigt djupdyka i historien är det norska vänsterpartiet bildat på att man bröt sig ur Arbeiderpartiet just på grund av Natomedlemskapsfrågan. Sedan sitter man ändå i en regering 30–40 år senare och tar ansvar för det norska Natomedlemskapet; Norge var ju en av grundarnationerna när Nato bildades. Så det där är nog det jag oroar mig minst för om nätterna.