Fru talman! Som Tuve Skånberg sa i ett tidigare anförande blir det ofta väldigt torrt när KU debatterar. Vi är dock inte torra, Tuve; det håller jag med dig om!
När det gäller detta ämne har nog alla föregående talare lyft fram just det mänskliga. Detta handlar nämligen oerhört mycket om identitet - om vars och ens rätt till den egna identiteten i Sverige. Jag skulle vilja ta mig själv som exempel och berätta hur det kan gå.
Jag är född i Finland, i en svensktalande minoritet. När jag var liten kunde alla tala svenska och finska - när man gick in i en affär, när man beställde biljetter och när man samtalade med sina släktingar. Så är det inte längre, utan det är helt annorlunda. I dag när jag åker på släktträffar finns det många nya, unga släktingar som jag inte kan prata med, för de kan inte svenska. Jag kan inte finska. Av de 300 000 svensktalande i Finland är det många av de unga som i dag säger: När jag tar bussen hem eller går hem efter en fest och mamma ringer svarar jag på finska. Jag svarar inte på svenska, för jag vet att jag kan råka illa ut om någon hör mig.
Detta är ett grannland där man har låtit politiken ta en helt annan väg än den vi i dag drar upp riktlinjerna för här i Sverige. Så stark är den här politiken, och så allvarligt är det vi är satta att vakta. Se till att språket får lov att bäras av var och en av dem som behöver det! Det handlar om människor som behöver ett annat språk, utöver svenskan, för att känna sig hela.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Minoritetsfrågor
Vissa menar faktiskt i dag att det inte finns några skäl att ha en särskild politik för Sveriges samer eller för sverigefinnar, romer, judar och tornedalingar. Det korta svaret på det är naturligtvis att alla dessa grupper har en lång historia i vårt land och att de alla har utsatts för en assimileringspolitik som innebar att de inte fick tala sitt språk eller utöva sin kultur. Vi vet att fördomarna i allra högsta grad fortfarande lever och att diskrimineringen finns kvar. Människor bedöms eller tilldelas attribut utifrån en grupptillhörighet snarare än på individuell basis och utifrån egna förtjänster. Detta är det enkla och uppenbara skälet till att det behövs en särskild politik för våra nationella minoriteter.
Målet med minoritetspolitiken är nämligen att ge skydd, att stärka möjligheter till inflytande och att stödja kultur och språk så att det hålls levande. Det handlar inte om att frysa tiden, för språk, traditioner och kulturer är alltid i förändring. Det handlar inte heller om att skapa isolerade kulturer i parallellsamhällen, för minoritetspolitiken måste alltid utgå från den enskilda individens rätt att definiera sig.
Det är också viktigt att vi i minoritetspolitiken beaktar att frågor som är särskilt angelägna för en viss minoritet inte nödvändigtvis är det för en annan. Till exempel finns det skillnader när det gäller utsatthet för hatbrott och diskriminering, vilket vi alla är plågsamt medvetna om. Det aktualiserar kopplingen mellan minoritetspolitiken och andra politikområden, som demokratipolitik och rättstrygghet.
Fru talman! Vi närmar oss val, och det går fort nu. Jag funderar därför ofta på hur vi ska kunna stärka demokratin, tryck- och yttrandefriheten och rättsstaten. Vi har ett antal parlamentariska utredningar på området som antingen är klara eller fortfarande håller på med sitt arbete. Den svenska minoritetspolitiken baserar sig på riksdagsbesluten att ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Därutöver finns det lagstiftning, förvaltningsområden och andra särskilda bestämmelser gällande minoritetsspråken.
Erkännandet av de nationella minoriteterna och minoritetsspråken är alltså grundat i riksdagsbeslut, och följaktligen kan en ny riksdagsmajoritet fatta beslut om att ändra eller upphäva statusen för minoritetsgrupper eller minoritetsspråk.
Jag tror tyvärr att vi för att förebygga snabba och drastiska förändringar för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken behöver skriva in dem i regeringsformen. Detta skulle inte innebära någon juridisk eller folkrättslig förändring av deras status, men det skulle innebära bättre garantier mot plötsliga och tämligen oförankrade förändringar. Frågan bör därför tas med i kommande grundlagsöversyner.
Som Utredningen om uppföljning av minoritetspolitiken konstaterade förra året finns det brister i dagens system för strategisk samordning och uppföljning av den statliga minoritetspolitiken. Samma sak gäller i allra högsta grad för kommuner och regioner, där vi vet att det minoritetspolitiska arbetet brister. Det gäller även för de kommuner som faktiskt tillhör något av våra förvaltningsområden.
Det behövs en bättre struktur för hur målstyrning och uppföljning sker inom kommuner och regioner, för utan sådana mekanismer riskerar alla våra vackra dokument att bli hyllvärmare.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Minoritetsfrågor
Fru talman! Tyvärr finns det alldeles för många skäl till att fortfarande ha en särskild politik för Sveriges samer, sverigefinnar, romer, judar och tornedalingar. Det handlar inte om vi och dom; vi är alla precis lika svenska. Vissa har dock fler fasetter i sin svenskhet än andra, och det ligger på oss folkvalda demokrater att se till att gårdagens assimileringspolitik för evigt är förpassad till den soptunna där den hör hemma.