STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny beslutsprocess för den högspeciali-serade vården
Herr talman! En av de riktigt dramatiska förändringar som vi har sett i svensk sjukvård under de senaste 30 åren handlar just om barnhjärtkirurgin. För ett barn som föddes under tidigt 1990-tal med ett komplicerat hjärtfel fanns det inget annat alternativ än att barnet dog. Motsvarande barn som föds i dag skickas med helikopter direkt till Göteborg eller Lund, opereras och kommer att bli en frisk och pigg tonåring.
Ett av de viktiga skälen till detta var den förändring som gjordes i mitten av 1990-talet. Då bestämde Socialstyrelsen att barnhjärtkirurgi inte var någonting som man skulle hålla på med på många ställen i Sverige. Socialstyrelsen bestämde därför att koncentrera den till två ställen, nämligen Lund och Göteborg.
Detta var ett mycket kontroversiellt beslut. Inte minst från de sjukhus som blev av med rätten att operera barnhjärtan var protesterna mycket högljudda.
Man gick ut till barnhjärtföreningarna, alltså föräldrar till barn med svåra hjärtmissbildningar, och ställde frågan: Är inte ni också upprörda över att de fina Karolinska sjukhuset och Akademiska sjukhuset i Uppsala inte längre ska få operera barn med hjärtfel?
De svarade: Nej, vårt barn kan gärna få åka till Hamburg, eller för den delen till New York. Det enda som vi vill veta är att de som opererar vårt barn är de absolut skickligaste kirurgerna som går att få tag på.
Herr talman! Det var detta som var motivet till att alliansregeringen tillsatte Måns Rosén som utredare. Vi hade sett att processen hade gått alldeles för långsamt under flera år, och vi ville sätta fart på den. Nu är vi i mål, och nu ska riksdagen enhälligt ställa sig bakom detta förslag.
Återigen kan jag göra konstaterandet att de stora strukturreformer som vi faktiskt har beslutat om i riksdagen under denna mandatperiod i stort sett helt och hållet har sitt ursprung i utredningar som är tillsatta under alliansregeringens tid. Detta kommer att bli ett problem beroende på att det under kommande mandatperioder kommer att finnas stora reformbehov i svensk sjukvård. Men det kommer då inte att finnas ett antal färdigförberedda lagförslag. Här kommer vi alltså att ha ett bekymmer.
Det är också viktigt att vi är medvetna om att detta inte kommer att vara en lätt process. Vi kommer ganska snabbt att centralisera viktiga delar av svensk sjukvård. Det må vara en liten volym, men det är ändå viktiga delar.
Därför var vi i Alliansen tydliga i vår följdmotion i fråga om två saker. För det första: Det måste finnas en kontrollstation, där man ganska snart tittar på hur denna process går. Leder den dit vi vill, eller har den stött på svårigheter? Jag är glad över att hela utskottet har ställt sig bakom Alliansens krav. För det andra: När man gör sådana större förändringar kan man inte bara titta på varje del för sig - varje operation och varje ingrepp - utan man måste också göra en helhetsbedömning, så att konsekvensen inte blir att man exempelvis helt avlövar universitetssjukhusen i Linköping och Umeå. Även detta krav från Alliansen har hela utskottet ställt sig bakom.
Vi har från Alliansens sida en reservation, och den handlar om just detta att det börjar bli en ganska stor oreda i den svenska sjukvårdsstrukturen. Vem är det som har ansvar för vad? Det handlar till exempel om medicinska prioriteringar, där riksdag och regering ena dagen säger att det är glasögon till barn som är det viktiga och andra dagen säger att det är förlossningar som är det viktiga. Vi måste reda upp detta så att det blir tydligt - vad har staten för ansvar, vad har landsting för ansvar och vad har kommuner för ansvar?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny beslutsprocess för den högspeciali-serade vården
Jag ser tre mycket tydliga ansvarsområden, där det första är - och jag hoppas att utredningen kommer att komma fram till detta - att staten ska ha ansvaret för infrastrukturen i sjukvården. Väldigt mycket av it i vården ska inte ligga på varje landsting.
Det andra ansvarsområdet jag mycket tydligt ser gäller bemanningen i svensk sjukvård. Det har varit så att staten har haft ansvaret för en stor del av sjukvårdsutbildningarna, men i dag går landstingen in och tar en del av detta. Här måste man sätta ned foten - vem är det som ska ha ansvar för att vi har tillräckligt många specialistsjuksköterskor, specialistläkare och så vidare? Det ser jag också som ett väldigt tydligt statligt ansvar.
Det tredje området jag ser, herr talman, är att vi måste bli tydligare i styrningen av den svenska sjukvården. Det är nämligen inte rätt att det beroende på var i landet man bor ska variera så mycket när det gäller vilken sjukvård man får tillgång till. Köerna ska inte vara mycket längre i socialdemokratiskt styrda landsting än i exempelvis Stockholm och Halland.
Här måste vi få till en tydligare statlig styrning vad gäller normering och även vad gäller tillsyn. Landsting som inte sköter sig, sjukhus som inte sköter sig och kliniker som inte sköter sig ska få påhälsning från Inspektionen för vård och omsorg, och det ska också kunna fattas skarpa beslut.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 5 och att vi en gång - tillsammans, i en parlamentarisk utredning - kan gå igenom detta och se vilket ansvar respektive nivå ska ha.
(Applåder)
(forts. § 7)