Herr talman! Studiemedelssystemet är i allt väsentligt välfungerande. Tiotusentals unga människor går varje dag till sin utbildning – till sin gymnasieskola, sin skola eller sitt lärosäte – för att få möjlighet att utveckla sig, utbilda sig, komma närmare sina drömmar och ta vara på de möjligheter som det här landet erbjuder att utbilda sig, skaffa sig sitt drömarbete och stå på egna ben. Detta, får man ändå säga, är grundfundamentet i studiemedelssystemet, och det är i allt väsentligt välfungerande.
Sedan är det uppenbart att det finns vissa problem med funktionaliteten i detaljerna. Ett sådant exempel är att vi har alldeles för låg genomströmning i den högre utbildningen. Ett annat sådant exempel är att vi i alltför liten utsträckning uppmuntrar fördjupning och förkovran i mer avancerade utbildningar. Ett exempel på detta är att det finns utbildningar, till exempel läkarutbildningen, där normaltiden frestar på maxtiden med studiemedel. Det kan skapa individuella problem där människor hamnar i kläm.
Ett annat sådant problem kan vara att det finns de som harvar runt mycket länge med utbildningar på grundläggande nivå så att man i det närmaste kan få uppfattningen att lärosätet används för att personerna inte vill göra ett arbetsmarknadsinträde. Detta är ett av skälen till att Sverige i dag har en av de högsta åldrarna av alla länder i OECD när det gäller arbetsmarknadsetablering för personer som läser en högre utbildning.
Herr talman! Mot bakgrund av det här finns det skäl att se över hur studiemedelssystemets funktionalitet kan förbättras. Jag föredrog tidigare vad som är Moderaternas ingång i detta. En positiv sak i vårt samarbete är att våra partier kan komma med olika ingångar, komma väl överens och stå bakom det som vi sedan kommer överens om. Det är därför ett enigt Tidösamarbete nu yrkar bifall till utskottets förslag. Vi är överens om det som debatteras här i dag, det vill säga utgiftsområde 15.