Fru talman! Det är riktigt, socialministern, att jag
har ställt den här interpellationen ett flertal gånger,
även innan socialministern kom till den här kamma-
ren. Och det beror inte på att jag är tjatig - eller det
kan man kanske också säga att jag är, men jag har
inte fått det svar jag anser är nödvändigt för att brom-
sa den här väldigt skadliga utvecklingen. Här är jag
helt enig med Riksföreningen Osteoporotiker, som
också beklagar att inte mer har hänt under en ganska
lång tid.
Det är ju faktiskt så att WHO redan 1998 var ute
och ville ha en global strategi för att sätta stopp för
den här olyckliga utvecklingen. Av någon anledning
är ju vi i Sverige, framför allt kvinnorna, särskilt
utsatta. Varannan kvinna och var fjärde man kan
riskera en osteoporosfraktur, eller benskörhetsfraktur.
Vi har den högsta frekvensen av höftfrakturer i hela
världen och den högsta frekvensen av kotfrakturer i
Europa.
Vi har bentäthetsmätt ganska många, men inte till-
räckligt många som jag ser det. I ett av de svar som
jag har fått tidigare av socialministern hämtade soci-
alministern enligt protokollet uppgiften från Folkhäl-
soinstitutet att detta inte var till någon större nytta.
Såvitt jag förstår är det ett helt felaktigt svar, och en
av mina frågor till socialministern är: Anser social-
ministern, eftersom inget står i svaret om bentäthets-
mätare, att detta inte kan förbättra situationen?
Vår uppfattning i Riksföreningen Osteoporotiker,
som jag tillhör, är att en bentäthetsmätning borde ske
omedelbart efter den första frakturen för att se om
denna var en olyckshändelse eller en följd av ben-
skörhet. I så fall skulle man kunna sätta in motåtgär-
der i god tid. Nu går det ofta många år från den första
frakturen tills att man konstaterar benskörhet. Det här
får inte bara mänskligt lidande till följd utan det är
också stora delar av sjukvårdsresurserna som går till
detta helt i onödan.
Vi vet att kalcium och D-vitamin hjälper, men
min fråga här är framför allt: Kan socialministern
medverka till att vi på de flesta håll får bentäthets-
mätare? Vi hade förresten, fru talman, en bentäthets-
mätare i riksdagen bara i förra veckan, tror jag. Vi
ledamöter och anställda fick då möjlighet att kon-
trollera vårt eget behov av motåtgärder. Det visar sig
alltså att den här uppfattningen blir mer och mer
offentlig, och det är vi tacksamma för. Men det går
för långsamt, socialministern. Det går alldeles för
långsamt.
Det här är en sjukdom som drabbar alltfler, som
jag sade, framför allt i Sverige. Vad vill socialminis-
tern göra mer eftersom det här svaret tyder på att det
skulle vara verkliga åtgärder på gång? Enligt min
uppfattning stämmer inte detta eftersom vi år efter år
har tagit upp den här frågan i riksdagen. Det gjorde vi
redan på Sonja Rembos tid, hon som också har varit
ordförande, och sedan på min tid. Det här är också,
fru talman, min sista vår här i riksdagen, men låt mig
tala om för socialministern och för övriga att den här
frågan kommer vi inte att släppa. Naturligtvis kom-
mer den att fullföljas av flera ledamöter.