Herr talman! Nu har Helén Pettersson redan förklarat att detta motionsbetänkande inte handlar om allting som vi tycker om jakt. Det säger till exempel ingenting om vad vi kan göra för att anpassa djurskyddet inom jakten.
Det ska i och för sig sägas med en gång att viltkött har större förutsättningar att innebära bättre djurhänsyn än djurfabrikskött eftersom de vilda djuren i alla fall får vara just vilda innan de skjuts. Men om man ska göra anspråk på att vara ett mer djurvänligt alternativ måste man också komma till rätta med de skadeskjutningar som fortfarande är alldeles för många och de plågsamma jaktformer som fortfarande förekommer. Men det är som sagt inte det som motionsbetänkandet handlar om.
Däremot handlar det till exempel om jaktlagstiftningen, som just nu är under utredning. Om vi går tillbaka till den senaste rovdjursutredningen föreslogs bland annat att man skulle överväga att samla jaktreglerna under miljöbalken och att talerätten för miljöorganisationer skulle utredas. Det är båda förslag som är värda att titta på, men tyvärr kom de aldrig med i utredningsdirektiven. Talerätten har i och för sig under tiden hunnit ändras i praxis. Därför vore det rimligt att man också ändrar lagen så att den speglar detta och våra åtaganden enligt Århuskonventionen.
En annan sak som borde ses över är Jägareförbundets så kallade allmänna uppdrag. Det allmänna uppdraget är en märklig konstruktion från 30-talet där staten pekar ut en enskild intresseorganisation och ger den uppdraget att leda delar av jakten och viltvården. Det handlar bland annat om att tillhandahålla objektiv information i jakt- och viltvårdsfrågor. För detta får Jägareförbundet årligen ungefär 50 miljoner kronor ur Viltvårdsfonden, som finansieras av jaktkortsavgiften.
Det är i och för sig inget märkligt med att ideella organisationer kan söka medel för att genomföra olika projekt som samhället finner angelägna. I det här fallet kommer pengarna dessutom ursprungligen från jägarna. Men det är ingen sorts medlemsavgifter som jägarna har rätt att få tillbaka, utan det är snarare en sorts ersättning för att man får jaga djur som ingen enskild person kan sägas äga. Då blir det rätt märkligt när staten pekar ut en enskild organisation och ger den uppdrag och finansiering på ett sätt som normalt brukar förbehållas statens egna myndigheter.
Dessutom kan man ifrågasätta om en organisation som har som syfte att främja sina medlemmars intresse av jakt är den bäst lämpade att tillhandahålla objektiv information i jaktfrågor. Nu har just rovdjuren tillfälligt lyfts ur detta uppdrag eftersom förbundet inte har velat samarbeta om vargen, om man uttrycker det så. Men de många hätska uttalanden som har kommit från en rad av förbundets företrädare belyser ändå den svårighet som finns i att å ena sidan företräda sina medlemmars intressen, å andra sidan vara objektiv.
Det innebär inte att Jägareförbundet inte gör värdefulla saker. Eftersök av trafikskadat vilt är en sådan verksamhet som är viktig för att förhindra att djur behöver lida längre än nödvändigt om de är skadade. Det är en insats som staten mycket väl bör stödja också ekonomiskt. Däremot kanske man inte ska göra det genom konstruktionen med det allmänna uppdraget. Om staten i stället skulle välja att upphandla den tjänsten skulle Jägareförbundet rimligtvis ligga bra till. Och givetvis bör Jägareförbundet kunna söka medel för naturvårdsprojekt på samma sätt som andra ideella organisationer. Däremot tycker jag att gräddfilen som det allmänna uppdraget innebär har spelat ut sin roll.
Rovdjursfrågan har vi annars debatterat i naturvårdsbetänkandet häromsistens. Men vi har några pusselbitar kvar som är relaterade till jaktfrågor. Min utgångspunkt är att det är hundföraren som ansvarar för hundens säkerhet och inte staten som ansvarar för att rensa naturen från de rovdjur som kan hota hundens säkerhet i en jaktsituation. Däremot tycker jag att staten har ett stort ansvar för att ersätta de näringsidkare som trots försiktighetsåtgärder kan drabbas av rovdjursangrepp. I första hand tycker jag att man ska jobba med förebyggande åtgärder som stängsling och se till att det verkligen finns rimliga ersättningar och förutsättningar för det. Men i fall där detta inte är ett alternativ, inte minst rennäringen, eller där olyckan trots goda åtgärder är framme, måste det också finnas generösa ersättningar. Rovdjursutredningen har föreslagit mer pengar till detta ändamål. Det är också någonting som vi stöder i vår budget.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 4.
(Applåder)