Fru talman! Tack, näringsministern! Tekniken är
framtagen och tekniken finns här i Sverige just nu.
Vad man behöver är att få i gång en industriell pro-
cess och att få ut den på marknaden. Det är där knu-
ten sitter. Men nu finns det ett samarbete om detta.
För många är kanske tunnfilmsteknik ett okänt
begrepp. För er som inte känner till tekniken vill jag
säga att i stället för att använda kiselplattor som man
lägger på en skiva och kopplar ihop så förångar man
olika metaller på en glasskiva med ett grundskikt. Jag
ska inte nämna alla beteckningarna; molybden och
sådant som man använder, men när man förångar
detta så sker det på ett förenklat sätt, och det är så
billigt att göra det bara man får lite industri i det.
Kiseln är fortfarande oerhört dyr. Får man i gång
tunnfilmstekniken är den därför prismässigt helt
överlägsen kiseln. Det kan vara kristallinkisel, amorft
osv. Det viktiga är att den nya tekniken, den svenska
s.k. CIGS-tekniken, är så oerhört intressant.
Vad jag är rädd för är att den process som är i
gång nu och som är vällovlig på alla sätt går lite för
långsamt. Det kan innebära att man kör i gång ute i
Europa med detta. Det kan väl vara bra i och för sig,
men har vi tekniken, kunskapen, forskningen och
alltihop här hemma så finns det all anledning att köra
på lite fortare. Här har vi någonting att vara oerhört
stolta över och någonting som framför allt också har
en framtid för sig. Därför menar jag att det tillfälliga
utvecklingsinstitut som jag nämnde är en teknik för
att driva på en utveckling. Det kan hända att det sam-
arbete som pågår just nu kommer att gå tillräckligt
fort så att vi inte blir av med hela tillverkningen. Men
det ligger så nära till hands att det faktiskt håller på
att bli så, och då tycker jag att det skulle vara hemskt
synd om vi inte har gjort tillräckligt mycket.