Herr talman! Statsrådet Nygren påpekar i inled-
ningen i svaret en allmän sak som han vill framhålla,
och det är: "Den svenska krigsmaterielexporten är
inget självändamål - - -." Jag tycker att det är ett
konstigt påpekande i den här debatten. Jag tycker
snarare att man skulle behöva påpeka att krigsmaterie-
lexport är i lag förbjuden, men dispenser kan ges.
Riktlinjerna är klara och tydliga, säger statsrådet.
Jag tycker inte det. Det gäller just att man inte får
exportera dit där det förekommer omfattande och
allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna
eller där länder är i kris och krig eller kan befaras
komma i en sådan situation. Hur kan man ha dessa
riktlinjer och samtidigt hålla på med följdleveranser,
som kan pågå i decennier, i 30, 40 eller 50 år? Hur
kan man följa dessa riktlinjer?
Varför säger man alltid bara halva sanningen när
man får frågor om krigsmaterielexport? Då hör vi
alltid: Nej, det sker ingen export till länder där detta
pågår. Men man menar att man inte kommer att ge
några nya tillstånd. Men att det pågår en leverans av
vapen enligt tillstånd som tidigare har givits, kanske
för 20, 30 eller 40 år sedan, glömmer man alltid bort
att säga. Jag tycker att det är mycket allvarligt.
Jag vill visa hur jag själv har blivit lurad att tro att
man skall kunna bevilja export på något slags restrik-
tivt sätt och tro att man vet vad som skall komma att
hända. För 10-15 år sedan tyckte även jag att man
skulle kunna exportera till neutrala stater i Europa,
och då tänkte vi på Norden och Jugoslavien. Vi ser nu
vad som har hänt i Jugoslavien - något som vi aldrig
någonsin hade kunnat föreställa oss. Man kan alltså
inte förutse, decennier i förväg, vilka länder som
kommer att hamna i väpnade konflikter.
Därför borde det vara samma regler för vapenex-
port när det gäller följdleveranser och när det gäller
nya leveranser. Det är inte tillfredsställande att vi kan
hävda att vi inte exporterar till länder där det kan bli
konflikter och ha kvar detta att följdleveranser inte
prövas på samma sätt.
Finns det några planer på att ändra reglerna så att
man kan ompröva? Eller är det verkligen så, som jag
har hört sägas när jag har försökt diskutera detta, att
om vi skulle ha det kravet eller den restriktionen när
vi lägger offerter från svensk vapenindustri skulle vi
aldrig få några order? Måste man verkligen köpa
grisen i säcken och bedöma ett lands situation just när
tillståndet ges och sedan följa det vapensystemet un-
der hela dess livslängd? Vi är inte ärliga i den här
debatten om vi hävdar att vi följer vissa kriterier när
det sker på det här sättet.