Herr talman! Man kan säga att Konjunkturinstitutets förhållningssätt bygger väldigt mycket på teorin om jämviktsarbetslöshet, alltså att det finns någon sorts naturlig nivå där arbetslösheten kan ligga, för annars sticker inflationen i väg. Då framställs det som att inflation skulle vara mer skadligt än hög sysselsättning och massarbetslöshet. Det finns en hel del luckor i denna ekonomiska teoribild.
20 år tillbaka i Sverige hade vi enligt Konjunkturinstitutet en lägre jämviktsarbetslöshetsnivå än vi beräknas kunna ha i dag. 6 procent beräknade KI för ett tag sedan att arbetslösheten ska kunna ligga på. Då kan man säga att allting som hänt sedan 20 år tillbaka, att vi har fått fler otrygga anställningsformer och på olika sätt har avträtt den arbetsmarknadspolitiska arenan, egentligen skulle kunna tyda på att vi skulle kunna ha en lägre jämviktsarbetslöshet i dag enligt jämviktsarbetslöshetsmodellen. Men det har vi faktiskt inte. Det finns alltså stora hål i de här teoretiska modellerna. Ett annat problem med dessa teoretiska modeller är att de helt saknar ett maktperspektiv.
Det kanske inte är så konstigt att Göran Pettersson står och försvarar de här modellerna, eftersom en teoretisk modell som alltid pekar ut de härskande som de mest lämpliga att härska självklart alltid blir mest rumsren och därmed också får större stöd än en teori som pekar ut en annan maktordning. Eller hur?
Ekonomisk politik handlar om just politik. Vi ska ha underlag, men de ska inte ta politisk ställning eller i ett vetenskapligt skimmer lägga fram sådant som är politik och inget annat. Det är en fara i den utveckling som vi har haft under lång tid.