Fru talman! Vi ska här godkänna ett rambeslut om
gemensamma brottsutredningsgrupper inom EU.
Först ska jag beklaga att det bara är tre partier
som har anmält sig till den här debatten. Övriga parti-
er finns inte med. Det är ett viktigt beslut som vi ska
fatta.
Utkast till rambeslut finns, men några förslag till
lagändringar finns inte. Men det kommer att krävas
ändringar i svensk lag.
Regeringen gör i propositionen bedömningen att
Sverige för att leva upp till rambeslutets åtagande
kommer att behöva en ny lagstiftning som säkerstäl-
ler att en svensk medlem i en utredning ska kunna
utverka att olika utredningsåtgärder vidtas i Sverige.
Dessutom kommer det att krävas lagstiftning om hur
information som överlämnas till utredningsgrupper
får användas om tjänstemäns civil- och straffrättsliga
ansvar.
I rambeslutet artikel 1, punkt 6 lämnas utrymme
för att anförtro vissa utredningsåtgärder åt utländska
tjänstemän. I svensk lag finns ej utrymme för ett
sådant överlämnande. Hur ska detta dilemma lösas?
Hur ska denna artikel tolkas, undrar man i propositio-
nen.
Regeringens motiv för detta är att behovet av ett
snabbt antagande är stort. EU:s konvention från år
2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, som
träder i kraft när åtta medlemsländer har tillträtt den
och i vilken det finns utrymme för att inrätta utred-
ningsgrupper, har hittills tillträtts av endast någon
enstaka medlemsstat. Därför gör man nu denna
kringelkrok för att effektivisera och skynda på som
vanligt. Sverige vill till varje pris vara med på alla
EU-förslag inom det rättsliga området omedelbart och
kan inte vänta.
Anledningen till brådskan, uppger man, är det
som skedde den 11 september. Men vi kan inte stifta
en massa lagar till följd av den händelsen. Att stifta
lagar i affekt, när någonting har hänt, är aldrig bra.
Det visar sig i efterskott.
Fru talman! Sveriges grundlag - regeringsformen
10 kap. 2 § - hindrar enligt Miljöpartiet riksdagen att
anta detta rambeslut. Det konstateras också i rege-
ringens proposition 2001/02:72, där det talas om vissa
grundlagsändringar.
Om ett godkännande av ett utkast till en överens-
kommelse inom EU:s tredje pelare kräver ändring i
svensk lag ska man, enligt 10 kap. 2 §, inte göra den-
na ändring. Det är därför man vill ändra grundlagen
nu. Det finns ett sådant förslag.
Jag hävdar, fru talman, att det beslut vi ska fatta i
dag är grundlagsvidrigt. Vi kan inte fatta detta beslut
enligt vår grundlag.
Dessutom saknas bedömningsunderlag när det
gäller såväl behovet av dessa utredningsgrupper som
konsekvenserna av utkastet till överenskommelse.
Bristerna i utrednings- och bedömningsmaterialet
förhindrar en faktabaserad riksdagsdebatt och ett
sakligt motiverat beslut.
Miljöpartiet efterfrågar specifikt en problem- och
konsekvensanalys. Underlaget är av betydelse för
man ska kunna bedöma behov och konsekvenser på
nationell nivå. Det är nu inte heller möjligt att bedö-
ma hur de s.k. ad hoc-grupperingarna förhåller sig till
andra gemenskapsorgan, såsom Europol och Euro-
just, som vi ska besluta om i morgon.
Miljöpartiet ser det som angeläget att inte tillska-
pa fler grupperingar eller organ med specifika befo-
genheter och regler, vars verksamhetsområden tange-
rar varandra eller sammanfaller.
Eurojust, som vi ska diskutera i morgon, ska göra
ungefär samma arbete som de speciella utrednings-
grupperna ska göra. Det håller på att bildas ett sam-
melsurium av grupper och organisationer. Risken för
dubbelarbete är uppenbar. Rättssäkerheten hänger i
luften.
Jag yrkar, fru talman, bifall till reservationen och
avslag på förslaget om ramlag.
Jag måste tillägga att det i konstitutionsutskottet
har utarbetats ett dokument som heter Beslutsformen
"rambeslut" inom tredje pelarens samarbetsområde.
I det dokumentet, som är en hjälp för konstitutionsut-
skottets ledamöter och som Elisabet Reimers har
skrivit, står det så här: "Sverige vidhåller den dualis-
tiska uppfattningen om folkrättens förhållande till den
nationella rätten, dvs. att internationella överens-
kommelser skall transformeras till svensk rätt för att
tillämpas av domstolar och andra myndigheter. Lag-
rådet framhöll att ett särskilt problem med rambeslu-
ten var emellertid att de till skillnad från exempelvis
en konvention inte krävde någon efterföljande ratifi-
cering. De skulle emellertid antas genom enhälligt
beslut." Detta är väldigt viktigt, fru talman: "Detta
innebar enligt Lagrådet att regeringen inte kan delta i
ett sådant rambeslut om det behandlar riksdagsbund-
na frågor annat än om det redan finns en svensk lag
som täckte beslutet."
Det gör det inte i detta fall. Vidare står det så här:
"Lagrådet anförde att på så sätt kan inte genom före-
skrifterna om rambeslut någon beslutanderätt anses
vara överlåten åt Europeiska unionen". Det är ju det
som sker nu.
Vidare står det så här: "Konstitutionsutskottet ut-
talade att det återstod att se hur rambesluten i prakti-
ken skulle komma att hanteras." Det är ett sådant
beslut vi hanterar här i dag.
Jag vill ställa några frågor till Märta Johansson,
som snart ska försvara rambeslutet. Är det helt riktigt,
enligt vår grundlag, att hantera en ramlag på detta
sätt? Är det verkligen Märta Johanssons mening?