Fru talman! De två tidigare granskningsärenden som har diskuterats här och det som vi nu ska diskutera har flera saker gemensamt. Alla tre behandlar politiskt kontroversiella områden. Anmälan tar upp frågor som utskottet enhälligt har avfärdat. Det finns ingen grund för den anmälan som har gjorts i de tre ärendena. Oppositionen har väldigt skruvat hittat nya skäl att kritisera regeringen eller statsrådet i fråga.
Det här är bara andra gången som jag är med och granskar, men jag har märkt att det ofta dyker upp nya fakta som det kan finnas anledning att lyfta upp i ett granskningsbetänkande. Jag tycker inte att det är fel. Det kan vara fakta som ligger inom ramen för det som anmälan gäller, men som kanske har ett helt annat innehåll. I det här fallet tycker jag emellertid att det är helt uppenbart att syftet med frågorna inte har varit att få en saklig granskning av det konstitutionella i statsrådens och Regeringskansliets agerande, utan syftet har varit att skruva fram en politisk poäng i den kritik man har i sakfrågan.
Det här ärendet på föredragningslistan gäller en granskning av Näringsdepartementets hantering av en fråga med anledning av bristande järnvägsunderhåll. Konkret gäller det en avtalstvist mellan Trafikverket och en entreprenör som 2009 fått ett flerårigt uppdrag att genomföra omfattande drift och omfattande underhåll av järnvägsspåren i Västra Götaland. Majoriteten anser att Näringsdepartementet och infrastrukturministern borde ha varit informerade om de åtgärder som Trafikverket vidtog med anledning av denna tvist. Även vi från Alliansen tycker att Trafikverket borde ha informerat statsrådet. Det tycker också statsrådet själv. Hon har dessutom meddelat detta till Trafikverket.
Skillnaden mellan oss och majoriteten är att majoriteten lägger ansvaret på denna informationsmiss på regeringen och på infrastrukturministern.
Vi har ägnat en del av årets granskning åt avtalsrätt. Det är ett spännande område, i synnerhet för jurister, föreställer jag mig. I två ärenden har oppositionen försökt hävda att regeringen borde ha tagit ansvar för, som man tycker, brister i avtal som tecknats av ett statligt verk eller statligt bolag. I båda fallen har vi, i alla fall jag, lärt oss en del, både om ansvarsfördelningen mellan statsrådet och regeringen å ena sidan och myndigheter och verk å den andra sidan som den är reglerad i regeringsformen, i budgetlagen och i aktuella förordningar och, vilket också är intressant, om konsekvenserna av att avbryta avtal.
Bland annat har vi konstaterat att Trafikverket och andra centrala myndigheter och verk har det fulla ansvaret för de avtal som de ingår. Regeringen styr genom bemyndiganden, övergripande direktiv och löpande kontroll och uppföljning.
Majoriteten betonar vikten av väl fungerande kontakter mellan förvaltningsmyndigheter och Regeringskansliet. Man påpekar: "Det är regeringen som inför riksdagen ansvarar för hur statens medel används, och utskottet vill i sammanhanget erinra om vikten av att regeringen ser till att myndigheter bedriver sin verksamhet effektivt och sparsamt." Indirekt antyder man att det inte har skett i detta fall. Från Alliansens sida har vi svårt att se substansen i denna slutsats. I stället uppfattar vi kritiken som enbart en politiskt motiverad spark på smalbenet på infrastrukturministern och regeringen i dess helhet.
Vi konstaterar också att bristen på information till regeringen i det här fallet inte har påverkat ärendets utgång. Det har naturligtvis inneburit ekonomiska konsekvenser, men de drifts- och underhållsåtgärder som har planerats under den aktuella perioden har genomförts, om än inte på det sätt som ursprungligen avsågs.
Vi granskar regeringen och de enskilda statsråden, inte myndigheterna och de statliga verken. Jag tycker ändå att det finns skäl att fördjupa sig i det avtal som det här var fråga om och som hade tecknats mellan Trafikverket och entreprenören i fråga.
Avtalet mellan dåvarande Trafikverket och entreprenören ingicks i november 2009 och löpte från den 1 september 2010 till den 31 augusti 2015. Kontraktssumman för hela perioden uppgick till ungefär 970 miljoner kronor.
Trafikverket kom den 6 juli 2011 överens med entreprenören om att kontraktet skulle upphöra den 31 maj 2012. Skälet var en tvist mellan verket och entreprenören om anspråk på tilläggsersättning och krav på omförhandling av priser. Trafikverket bedömde inledningsvis att kraven inte var relevanta, och man motsatte sig kraven. Men man gjorde samtidigt bedömningen att den inställningen också skulle hålla vid en rättslig prövning. Men man konstaterade också att det inte förelåg några sådana brister i kontraktet att det ensidigt kunde sägas upp.
Samtidigt konstaterade Trafikverket att en rättsprocess förväntades ta flera år, vilket hade påverkat järnvägstrafiken på ett negativt sätt. I det läget valde man i stället att försöka nå en överenskommelse som kompenserade företaget för vissa av de merkostnader som man hade gjort anspråk på samtidigt som det garanterade att verksamheten inte blev lidande.
Statsrådet Elmsäter-Svärd har redovisat hur hon och departementet följer upp verkets löpande arbete. Man tar bland annat hjälp av Riksrevisionens återkommande granskningar. Till detta har det bland annat kopplats en särskild produktivitetskommitté och ett effektivitetsarbete som har fokus på att vara Trafikverket behjälpligt bland annat med upphandlingar och med hur man kan vara mer säker på att man är överens om förutsättningarna när man ingår avtal.
Departementet har dessutom återkommande fyra gånger om året myndighetsdialoger med inriktning på styrning och strategi. Statsrådet informerade dessutom utskottet om att Trafikverket numera, möjligen på grund av de missförhållanden som uppstod kring detta avtal, har återupptagit rutinen att göra underlagsbesiktningar i samband med upphandling och avtal, en rutin som avskaffades för ett antal år sedan. Statsrådet har därför, enligt vår uppfattning, tydligt visat att hon, både i detta fall och i övrigt, tagit sitt fulla ansvar för att säkerställa en väl fungerande kommunikation mellan myndigheten och regeringen.
Det finns inte någonting i vår granskning som tyder på att bristerna i detta fall var systematiska eller återkommande eller att informationen till regeringen systematiskt eller återkommande har denna typ av brist utan att detta var en engångsföreteelse. Vi har därför reserverat oss mot majoritetens kritik mot statsrådet Catharina Elmsäter-Svärds och Näringsdepartementets hantering av det aktuella fallet.