Fru talman! Jag tänkte lyfta blicken något och gå upp i åldrarna något. Jag tänkte framför allt fokusera på gymnasieskolan.
Drastiska, oväntade och oortodoxa lösningar på svåra problem kallas också för alexanderhugg. Tänk om det vore så enkelt som i sagans värld! Det finns gott om gordiska knutar och utmaningar i dagens gymnasieskola.
Gy 11 har inneburit många förbättringar på många områden och uppdaterat skollag och läroplaner, men även vi inser naturligtvis att det kvarstår en hel del problem. Glädjande nog tror jag att vi har en samsyn om vilka de problemen är.
Jag skulle vilja säga att den största utmaningen i samhället just nu, om vi bara för en stund bortser från den akuta och aktuella flyktingkrisen, är de 14 000-15 000 elever som varje år hoppar av gymnasieskolan, antingen i förtid eller utan examen. Dessa individer belastar samhället, eller hur man nu vill uttrycka det, med enorma belopp under sin livstid. Man har räknat ut att det handlar om 15-20 miljoner per individ. Till detta kommer också mänskliga lidanden och tillkortakommanden.
Det finns inga incitament för kommunerna att investera bort detta problem. Därför tror jag att vi måste fundera på en annan finansieringsmodell för svensk skola.
Sedan har vi de stora avhoppen från inte minst yrkesprogrammen. De har av den nuvarande regeringen beskrivits som om de började 2011-2012, men faktum är att vi ser att de började 2008. Då bortser vi från att de riktigt stora avhoppen kom i början av 2000-talet, då den tvååriga yrkesskolan gjordes om till treårig. Men vi är naturligtvis eniga om att alla ska gå tre år i gymnasieskolan.
Vi ser också sjunkande resultat i gymnasieskolan, vilket naturligtvis ställer till med problem för kommande högskolestudier. Vi har visserligen en budgetdebatt nu, men jag tror att mycket av problemen kan åtgärdas med enklare lösningar. Inga nya pengar behöver tillskjutas till vissa områden. Inga lagar behöver ändras. Med några få ord tror jag att vi behöver avdramatisera - då tänker jag på skolvalen inför gymnasieskolan - popularisera, generalisera, bredda och framför allt informera mer och förbereda högstadiets elever, så att de kan göra bättre val till gymnasieskolan.
Här är det naturligtvis glädjande att regeringen har valt att prioritera gymnasieskolan. Det finns till och med en egen minister för området numera.
Den förra regeringen tillsatte en yrkesprogramutredning, som nu har avlämnat sitt betänkande. Jag hoppas att det kommer att behandlas väl. Det finns några goda förslag där: branschskolor, obligatorisk prao och ytterligare ett antal.
Det finns också ett par frågetecken vad gäller gymnasieskolan som är värda att ta upp. Det finns signaler från regeringen om att man vill ha obligatorisk högskolebehörighet på samtliga program. Jag tror inte att den som känner sig skoltrött eller är fokuserad på sitt yrkesprogram blir mer motiverad av att tvingas läsa in högskolebehörighet. Det finns förslag om att man ska kunna välja bort det. Vi vet också att näringslivet ropar om att man inte ska ta bort några poäng från yrkesprogrammen, för då blir det halvdana snickare eller vvs:are som kommer ut från gymnasieskolan. Det är alltså inte rätt väg. Jag återkommer kanske med någon liten fundering på lösning.
Det behövs naturligtvis att vi stärker utbildningen. Det behövs motivationsskapande åtgärder. Vi behöver förbättra det arbetsplatsförlagda lärandet. Vi behöver också se till att kompetensen hos de företag som tar emot eleverna blir bättre. Överlag måste näringslivets och arbetsmarknadens parter in mer på hela gymnasieskolan, framför allt på yrkesprogrammen.
Här har vi moderater senast i dag föreslagit att vi ska utforma ett nytt introduktionsprogram där vi kombinerar språkintroduktionen och yrkesintroduktionen. Det skulle kunna vara en modell att få fler igenom gymnasieskolan.
Det handlar naturligtvis också om att förstärka SYV:arna och se till att detta inte är ett lågstatusyrke bland lärarna, vilket ofta är fallet i dag. Vi måste höja yrkeslärarnas status och även se över deras lön.
Vi behöver också få in mer av modern skolforskning när det gäller gymnasieskolan. Jag frågar mig hur regeringen ställer sig till fler lektorer, för det är den bästa kopplingen till modern skolforskning. Vi får väl erkänna att det inte har anställts så många lektorer som vi hoppades genom karriärreformen.
Avslutningsvis, om mina moderata kollegor tillåter mig att tänka lite fritt och större: Jag tror att man ska fundera på att se över betygen, kursplanerna, kursgymnasiet i gymnasieskolan. Jag tror att det är mycket negativt för många elever, inte minst tjejerna i årskurs 2. Jag har själv i Gymnasieutredningen lyft denna fråga och glädjande nog fått med mig samtliga partier, numera även Liberalerna.
Man kan fundera på att stärka samarbetet mellan regionens gymnasieskolor, i en framtid kanske till och med regionalisera dem och stärka även samarbetet med regionens högskola. Jag tror att det är en ren vinn-vinnsituation.
Jag har några andra funderingar om de högskoleförberedande programmen och även yrkesprogrammen, att man kanske skulle ändra strukturen på dem för att se till att ett antal elever får ut sin yrkesexamen tidigare än man får i dag. Men det ska jag återkomma till, kanske i en annan debatt.
Vi har stora utmaningar i dag. Men det är ingenting mot de utmaningar som jag tror att vi om fem tio år kommer att stå här och prata om, vi eller våra efterträdare, med tanke på dagens flyktingsituation. Men med den anda av respekt för varandras åsikter som vi har i utbildningsutskottet hyser jag god tillförsikt om att vi kommer att lyckas med det.
(Applåder)