Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
Utskottet behandlar i dag 33 motionsyrkanden som på olika sätt handlar om skyddet av den personliga integriteten.
Den personliga integriteten är viktig. Den är viktig för oss i riksdagen, och den är viktig för medborgaren. Och i regeringsformen anges att det allmänna ska värna den enskildes privatliv och familjeliv och skydda mot intrång i den kroppsliga integriteten. Man får inte övervaka eller kartlägga en enskild persons personliga förhållanden. Det är också förbjudet att registrera åsikter. Det är ett samhälle så som vi vill ha det.
I en av de många motioner som har väckts, en kristdemokratisk motion, yrkar man på en översyn av lagstiftningen som rör kränkningar på internet och brott mot personuppgiftslagen, PUL. Många, inte minst ungdomar, råkar illa ut med systematiska kränkningar av deras person i olika angrepp på nätet.
Här är det än så länge ett otillräckligt reglerat område. När vi får klagomål kan vi inte stå upp och säga att vi har facit och var gränsen går för vad man måste tåla och vad som skulle vara straffbart.
Yttrandefrihetskommittén, vars arbete pågår just nu och som ska redovisas i augusti 2012, överväger om det generella skyddet för enskildas integritet och privatliv i tryckfrihetsförordningen och i yttrandefrihetslagen bör stärkas. Som vi har hört nyss får vi avvakta till de har lagt fram sitt förslag.
Frågan har för övrigt också granskats av Integritetsskyddskommittén, men de lade inte fram några lagändringsförslag.
När det gäller kränkande fotografering arbetar just nu Regeringskansliet med frågan. Vi hoppas och tror att vi ska kunna hitta en avvägning, precis som föregående talare har sagt, som skyddar pressens möjligheter att fotografera men som också skyddar den personliga integriteten i olika utsatta situationer.
Till sist är det en annan fråga om personlig integritet, eller den berörs i alla fall. Det gäller de så kallade Stasiarkiven och hur de ska behandlas.
Det har varit ett tryck i samhället, inte minst i medierna, på att man ska offentliggöra Stasiarkiven. Men det visade sig att det var att slå in en öppen dörr. Som vi har hört tidigare kan svenska medborgare på näst intill samma villkor som tyskar och andra medborgare gå direkt till källan, till de tyska arkiven, och begära att få del av detta. Om de har en anknytning eller om de är forskare och så vidare medges det.
Här tycker jag, som andra har sagt, att regeringen har handlat föredömligt och låtit företrädare för alla riksdagspartier vara med i bedömningarna av de här kraven på att öppna Stasiarkiven. Slutsatsen är att de 57 svenska personer som har funnits med i Stasis arkiv har haft möjlighet och har möjlighet att få ut de handlingar som berör just dem. Forskare, inte bara i singular utan också i plural, har möjlighet att söka tillstånd för att få forska och få tillgång till arkivet.
Det finns, som jag sade, också möjlighet för den som inte är nöjd med vad som finns i de svenska arkiven och som är personligt berörd eller är forskare att gå vidare till de tyska arkiven. I och med det finns egentligen inte behovet av att öppna några arkiv, när det är så öppet. Det här är en lämplig avvägning.