Fru talman! Som relativt nyinvald riksdagsledamot ställde jag redan under 2006-2007 en fråga till justitieminister Beatrice Ask om vad Säpo har i sina akter när det gäller folk som sprungit den östtyska säkerhetstjänsten Stasis ärenden i Sverige.
Den information jag då fick låg sedan till grund för en motion som väcktes året därpå. Ensam, och tillsammans med kolleger som exempelvis Mats Johansson och Carl B Hamilton, har opinion drivits för ökad öppenhet.
Med regeringens skrivelse 2011/12:67
Uppgifter hos Säkerhetspolisen om misstänkt samröre med Stasi
, som behandlas i det betänkande från konstitutionsutskottet som nu debatteras, har ett viktigt steg tagits.
Regeringens skrivelse är en kortare populärversion som berör rådande rättsläge, ger en schematisk bakgrundsteckning och visar på tillstånden i ett par viktiga grannländer.
Det finns all anledning att vara glad och tacksam för denna skrivelse. Jag ser den dock inte som något slags slut på en process utan möjligtvis som inledningen på en annan. Det handlar om kunskap om vår samtid och förståelse av vår historia.
Det handlar om Säpo, Stasi och sekretess.
Fru talman! Historia kan på sitt sätt liknas vid körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. Just nu, vid den här tiden på året, väcker de beundran och uppmärksamhet. Folk kommer för att titta och kommentera.
Sådan kan historia också vara. Den väcker intresse. Den blir föremål för samtal. Men likt körsbärsträden kan den också ändra skepnad och karaktär, från vårens skira grönska till höstens blad som faller och vinterns nakna mörka grenar.
Historia är aldrig någonting entydigt. Den är föremål för ständiga perspektivskiften. Det kan bero på att tidigare regimer fallit som möjliggjort ny kunskap och fakta. Det kan innebära att nya aspekter lyfts fram.
Historia kan av totalitära regimer och inskränkthetens politiska rörelser användas för propaganda, för att lägga till rätta och för att rensa ut det man inte vill se. Styrkan i en demokrati och ett öppet samhälle är möjligheten till granskning och att låta olika goda och välgrundade argument brytas mot varandra. Diktaturens taggiga svarta buskar utan frukt utgör en kontrast till frihetens blommande åsiktsträdgårdar.
Fru talman! En central frågeställning när det gäller vad som finns i Säpos arkiv angående svenska medborgares Stasisamröre handlar om öppenhet och möjligheten för forskare, journalister och experter att ta del av handlingar.
Regeringen menar i sin skrivelse att det inte finns någon anledning att ändra den praxis som utvecklats. Det noteras: "Högsta förvaltningsdomstolen visar att det i förhållande till Säkerhetspolisens uppdrag finns möjlighet att för forskningsändamål ta del av ett omfattande material hos Säkerhetspolisen som rör misstänkt samröre med Stasi och som är sekretessbelagt i förhållande till allmänheten. Offentlighets- och sekretesslagen behöver därför inte ändras."
Otvivelaktigt har en forskare, professor Birgitta Almgren, efter månader av överklaganden och processande till slut fått ta del av vissa handlingar. Det är onekligen det goda föredömet, som går att visa upp. Baksidan är den som utskottet själv noterar i sitt betänkande, att Justitiekanslern, efter en anmälan från Säkerhetspolisen, beslutat att inleda en förundersökning om brott mot tystnadsplikten mot just den forskare som hittills beretts möjlighet att läsa en del relevanta handlingar.
Därmed finns det en uppenbar risk att andra forskare och historiker drar sig för att själva ansöka om att få ta del av handlingar. Det som många av oss hoppas ska bli en väg mot öppenhet kan, om vi inte ser upp, i själva verket leda till slutenhet.
Det är inte riksdagens uppgift att överpröva enskilda myndigheters beslut, oavsett om det handlar om att göra en anmälan eller om det handlar om att inleda ett förundersökningsförfarande. Däremot är det riksdagens uppgift att peka på konturen av vilket samhälle vi önskar.
För egen del vill jag se ett Sverige där forskare utan rädsla kan ta del av handlingar, där man med hjälp av gedigna böcker, som dem Brigitta Almgren har skrivit, eller via tidnings- och tidskriftsartiklar kan diskutera samtidens utmaningar och frågeställningar. Varför, hur och kanske rent av vem som sprang den östtyska säkerhetstjänstens ärenden i Sverige under 1960-, 70- och 80-talet är i det sammanhanget relevant.
Det var inte utan rätt kraftiga restriktioner Högsta förvaltningsdomstolen gick med på ett utlämnande till Birgitta Almgren. Bland annat stadgades att
handlingarna ska läsas i säkerhetspolisens lokaler
handlingarna får inte avbildas med hjälp av teknisk utrustning
uppgifter i handlingarna som rör enskilda får inte publiceras eller lämnas vidare till någon annan, inklusive den berörde själv, om de inte har sådan form att de enskilda inte kan identifieras
eventuella minnesanteckningar ska förvaras på ett sådant sätt att någon annan inte kan ta del av dem
eventuella minnesanteckningar ska förstöras
senast den 30 juni 2011.
Trots dessa kraftiga begränsningar och trots pågående förundersökning mot den enda forskare som hittills getts möjlighet att ta del av vissa av Säpos handlingar hoppas jag personligen att fler seriösa granskare skulle våga, inom ramen för nuvarande lagstiftning, begära att få ta del av Säpos uppgifter med koppling till Stasi.
Ett annat önskemål skulle kunna vara en större satsning på oberoende forskning genom att exempelvis något universitet eller högskola genom en extra medelstilldelning kunde upprätta ett program där Sveriges och svenskars förhållande till förtryckets och kommunismens Östtyskland granskades, från andra världskrigets slut till Berlinmurens fall.
Det skulle också vara helt i linje med uppmaningen från Europaparlamentet där EU:s medlemsländer uppmuntras visa öppenhet. Med mycket bred majoritet antog Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. I § 6 sägs: "Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna."
Fru talman! Besöker man arkiven i Berlin och Prag visas en tydlig ambition att skapa möjligheter för människor att granska såväl sin samtidshistoria som de eventuella oförrätter man själv kan ha varit utsatt för. Med hjälp av internet och speciella lokaler som ställts i ordning går det att bedriva granskning och ta del av information.
Men det handlar inte bara om Säpo. Det finns andra institutioner, låt oss ta till exempel Svenska kyrkan, vilka också borde ställa vad man har av relevanta handlingar i forskningens tjänst. Just nu pågår ett ärende i Luleå domkapitel om en präst som misstänks för tidigare Stasisamröre. Det är viktigt att allt detta görs seriöst och med respekt. Biskop Lars Carlzon var under ett antal år ordförande och aktiv i Förbundet Sverige-DDR. Visst kan mer göras av många fler för att bidra till ökad öppenhet.
Den 27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med bland annat följande lydelse: "Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia.
Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.
Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik.
Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.
En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till i dag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta manifest tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.
Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning."
Det var Visbydeklarationen. Här tror jag att Norden inom forskningens område kan göra mer tillsammans.
Är då allt detta relevant? Ja, det tycker jag. I januari 1989, några månader före murens fall, genomfördes det sista högnivåbesöket i Östtyskland då Sveriges dåvarande statsminister togs emot med öppna armar av Erich Honecker. I min motion från 2007/08 anför jag bland annat: "Vad kunde då utländska kontakter göra sig skyldiga till? Genom att skvallra på exempelvis östtyska medborgare som varit på besök utomlands löpte dessa risken att sedan straffas av Stasi vid hemkomsten med yrkesförbud, trakasserier eller internering. Det finns offer som plågats samtidigt som de medansvariga fortfarande i den dag som idag är går fria och utan yttre fläckar trots sina tarvligheter."
Hans Albin Larsson, professor i historia, skrev bara för någon dag sedan i Dagens Nyheter: "Säpos handlingar från kalla kriget om kontakterna med den östtyska diktaturen DDR hemlighölls länge i Sverige. Det är välkänt att en diktatur kan infiltrera i ett öppet demokratiskt land men inte hur Stasi verkligen gick till väga i Sverige."
Författaren Ola Larsmo har i en längre kulturartikel uttryckt det väl: "Dragkampen mellan integritet och offentlighet är vad man måste kalla en äkta politisk konflikt. Här finns inga färdiga svar, inga enkla ideologiska hållpunkter. Respekterar vi inte människors integritet hamnar vi oundvikligen i lynchjustis. Är respekten för hög klarar sig alla makthavare undan granskning. Vi måste hela tiden bestämma var på linjen vi ska befinna oss, var demokratin försvaras och var den hotas. Det är denna strömförande gränslinje som Birgitta Almgren rört vid. . Det är nog naturligt att säkerhetspolis och militär säkerhetstjänst i det längsta försöker förhindra insyn i sitt arbete. Men det är lika naturligt att parlamentariska krafter gör sitt bästa för att öppna för seriös forskning också kring pinsamma och fula sidor av det egna landets och egna affärsintressens samröre med diktaturer."
Fru talman! Ett enkelt konstaterande: Sanningen ska göra oss fria!