Fru talman! Jag bestämde mig för att begära en kort replik på Emma Hult. Vi får se hur kort den blir.
Diskussionen har lite grann karaktären av att det bästa blir det godas fiende. Jag håller med Emma Hult om att det är viktigt att vi planerar långsiktigt och att bostäderna kommer att stå i kanske 50-100 år. Jag vet inte vad man tänkte när man byggde miljonprogrammet. De kåkarna kommer väl att stå i evighet, antar jag. Men det finns stora renoveringsbehov. Det finns stora behov av att göra förändringar som innebär att man bygger på en våning, förändrar fasaden, energieffektiviserar och vidtar olika åtgärder som syftar till att lyfta ett sådant här område och samtidigt skapa fler bostäder.
Det är just denna typ av processer som kan överklagas. Det krävs ett bygglov, och ibland behövs en detaljplaneändring för att man ska kunna göra en så liten sak som att renovera, förtäta och förbättra ett bostadsbestånd.
Det är här det bästa blir det godas fiende. Man hamnar i en situation där inte bara detaljplanen utan också bygglovet överklagas. Det ena hamnar då enligt regeringens tankar i mark- och miljödomstolen, och bygglovet hamnar hos länsstyrelsen.
Vi känner till länsstyrelsernas sätt att arbeta. Jag har svårt att se att det förenklas speciellt mycket. När en länsstyrelse som avlövas när det gäller detaljplanen tvingas hantera bygglovet är det klart att det blir ett förändrat sätt att arbeta på länsstyrelsen. Redan i detta skede kommer kompetensen att försvinna vad gäller överprövningen medan vi behöver satsa på kompetenshöjning och förbättring av samrådet och dialogen med kommunen när planerna ska tas fram. Vi ser hur länsstyrelsen agerar när det gäller exempelvis strandskydd. Det är inte speciellt proaktivt och stödjande när det handlar om möjligheterna att lyfta landsbygden.
Jag är lite intresserad av detta, för jag märker ändå en nyfikenhet hos Emma Hult: Vad är det i våra förslag som hon gillar och stöder och vill komma tillbaka till?