Fru talman! Det verkar vara regeringens nya sätt att man har lite förhandlingsteknik och förhalningsteknik och i princip inte säger någonting över huvud taget. Allting som man säger kan nämligen uppfattas som en position, enligt Leif Nysmed. Och enligt Emma Hult vill man inte föregripa dessa samtal. Bjuder man in till samtal måste man fortfarande veta vad man vill.
Det enda vi hör är att det går för fort, att man inte riktigt kan säga någonting och att man inte kan ändra förutsättningarna. Som min allianskollega Robert Hannah sa har förutsättningarna förändrats. Då måste man också förhålla sig till dem.
Vi har en bostadsbrist som har gått över i en bostadskris. Kommunerna skriker efter åtgärder, där lagstiftningen enligt dem i dag är hämmande. Kommunerna behöver hjälp. Ska man också kräva mycket av kommuner måste man börja städa vid sin egen dörr.
Då skulle jag vilja veta vad som enligt Emma Hult belystes i debattartikeln på DN Debatt. Om jag ska vara ärlig tror jag att vi kan läsa den med sju olika ögonpar och sitta där i ett rum, och alla kan nynna och fundera lite grann och ha sina olika ståndpunkter. Men om det ska komma någonting ur detta måste man också vara tydlig med vilka ens positioner är.
Det talas mycket om att det går för fort och att man inte kan säga vad man tycker. Vi får tydligen inte göra tillkännagivanden eftersom det är ett sätt att låsa positioner.
Vad tycker ni? Vad vill ni? Det handlar om alltifrån vad som det gavs uttryck för i denna debattartikel på DN Debatt. Vad är det som ni till viss del tycker är bra? Vi har nämligen inte fått fler svar. Jag känner alltid att jag har fler frågor än svar efter att ha lyssnat på regeringsföreträdarna.
(Applåder)