Herr talman! Monica Green och Socialdemokraterna ångar på i ett högt tonläge om det här med skattesänkningar och försöker föra en diskussion om den debatt vi hade i höstas om brytpunkten, att vi ville göra en justering av brytpunkten, och kopplar samman den med det ekonomiska läge som vi nu är på väg in i. Jag tror att det är viktigt att klargöra några saker om vad debatten i höstas handlade om. Jag börjar i den änden i alla fall.
När Monica Green i talarstolen påstår att regeringen till varje pris vill sänka skatterna för dem som tjänar mest, för dem som har högst inkomster, missar hon lite av huvudpoängen, det vill säga själva syftet med justeringar i skatterna - till exempel brytpunkten som vi debatterade i höstas.
Poängen med förslaget om höjd brytpunkt var att genomföra en åtgärd för att ytterligare stärka Sveriges konkurrenskraft på sikt. Monica Green vet mycket väl att den som har högre lön betalar i Sverige i dag alltid mer i skatt än den som tjänar mindre. Det är huvudregeln i Sverige. Den som tjänar mer betalar också mer i skatt. Det vi diskuterade i höstas var något annat, nämligen en brytpunkt där man över en viss beloppsgräns betalar en högre andel skatt, alltså en högre procentsats av sin lön, inte bara mer i kronor, vilket den som har högre lön redan gör.
Problemet med sådana brytpunkter är att de utgör en straffbeskattning på högre utbildning och på entreprenörskap. Det är alltså raka motsatsen till de drivkrafter som vi normalt sett säger är positiva och gärna vill uppmuntra. En brytpunkt blir alltså i praktiken en straffbeskattning på utbildning och entreprenörskap och motverkar goda krafter i ekonomin. Det kan ändå finnas skäl att ha sådana brytpunkter, och politiskt anförs ofta någon form av rättviseskäl för att sådana brytpunkter ska finnas. Men att de har negativa effekter på hur ekonomin fungerar är nog de flesta ekonomer överens om.
I Sverige finns två brytpunkter. En där man börjar betala den statliga skatten, vilket är den som debatterades i höstas, och en där den så kallade värnskatten läggs till de övriga skatterna. Förslaget från i höstas var alltså att höja den lägre av de två brytpunkterna något i syfte att stimulera utbildning och entreprenörskap och stärka Sveriges konkurrenskraft.
Totalt hade ungefär en miljon löntagare berörts, och det hade gett en energiinjektion i ekonomin och ökat antalet arbetade timmar. Det är detta som Monica Green kallar skattesänkningar till dem som har det bäst. Med det sättet att uttrycka sig kan man få intrycket att den typen av förslag, att höja brytpunkten, är något som Socialdemokraterna aldrig skulle göra. Men sanningen, Monica Green, är att Socialdemokraterna själva vid flera tillfällen har valt att höja brytpunkten med samma motiv som alliansregeringen anförde i höstas.
I början av 2000-talet tyckte Socialdemokraterna att det var rimligt och tillräckligt att 18 procent av befolkningen betalade statlig skatt. I dag betalar 29 procent statlig skatt. Om brytpunkten hade höjts enligt regeringens förslag hade ändå fortfarande 26 procent betalat statlig skatt, alltså en långt högre andel än den som Socialdemokraterna själva ansåg var tillräcklig när de höjde brytpunkten vid några tillfällen i början av 2000-talet.
Herr talman! Sverige står inte och faller med höjd brytpunkt, men det är onekligen en bekymmersam signal att det största oppositionspartiet inte längre tycker att utbildning och entreprenörskap ska löna sig.