Herr talman! Sverige är ett av de länder som har de starkaste offentliga finanserna i industrivärlden. Vi har senast i dag fått en nyhetsrapportering om att Riksgäldskontoret har lånat euro till lägre lånekostnader än alla europeiska länder utom Tyskland. Det är ett solitt förtroende för att svenska offentliga finanser är mycket starka. Vi kommer också enligt både kommissionens och andra bedömares prognoser tillbaka till balans och överskott snabbare än andra länder.
Vi kunde i går på nyheterna höra rapporteringen att Sverige kanske inte vid någon tidpunkt har haft så starka offentliga finanser enligt experternas bedömning som i dagsläget. Detta återspeglas också i att våra kreditbetyg är väsentligt starkare. Vi "rejtas" av såväl S&P som Fitch och Moodys som ett av de länder som har det högsta kreditbetyget. Det är till och med så att länder som Belgien, Danmark och Österrike inte får det. Sverige tillhör alltså en liten grupp av länder som betraktas som extremt solida.
Såväl Konjunkturinstitutet som Finansdepartementet, kommissionen, OECD och IMF gör bedömningar av långsiktig uthållighet. Senast för några veckor sedan kom IMF:s bedömning, där Sverige tillsammans med Danmark hade den bästa långsiktiga uthålligheten i offentliga finanser. Vi har alltså fört en mycket ansvarsfull ekonomisk politik som gör att Sverige är i bättre skick långsiktigt än kanske vid något tidigare tillfälle.
Det är centralt att ha styrkan. Det är den som gör att vi kan balansera mot konjunkturerna, att vi kan säkra att vi kan föra en expansiv politik när det behövs och att vi har möjlighet att stötta ekonomin med utgifter och skattesänkningar när det behövs.
Lika viktigt som det är att stötta är det att sedan komma tillbaka till balans och överskott. Det gör Sverige snabbare och starkare än de flesta andra länder. Vi har från Allians för Sveriges sida varit mycket tydliga med att överskottsmålet på 1 procent i finansiellt sparande ska upprätthållas och att vi för 2018 ska ha som mål att nå 1 procent i finansiellt sparande.
Tyvärr håller Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte med om att dessa frågor är centrala. Vänsterpartiet ifrågasätter ett överskottsmål och ett stramt budgetramverk. Miljöpartiet välkomnar en diskussion om att ompröva överskottsmålet. Vi har upprepade gånger hört Magdalena Andersson tala om att målet behöver omprövas och ses över, och i princip indikerar man en sänkning av överskottsmålet till ett balanskrav under nästa mandatperiod.
Det finns mycket som talar för att det är detta som är den socialdemokratiska hemliga agendan. De tre oppositionspartiernas politik går helt enkelt inte ihop. De är i dag eniga om en finansiering på i storleksordningen något över 15 miljarder, och man har utgiftsförslag på praktiskt taget alla områden som skiljer sig åt. Miljöpartiet lovar breda förbättringar på klimatområdet på 5 miljarder. Socialdemokraterna vill bygga ut arbetsmarknadspolitiken med 8 miljarder, där häpnadsväckande nog Miljöpartiet inte håller med respektive Vänsterpartiet inte håller med. Man kan lova breda klimatåtgärder, man kan lova breda arbetsmarknadspolitiska åtgärder och man behöver inte presentera en finansiering. På skolområdet lovar Miljöpartiet kraftiga höjningar av lärarlönerna, och Socialdemokraterna lovar stora satsningar på mindre klasser.
Det blir alltså en möjlighet för oppositionspartierna att stapla löften på varandra. Antingen måste man lägga fram mer omfattande skattehöjningar eller så måste man överge överskottsmålet. Jag misstänker att Socialdemokraterna kommer att överge överskottsmålet och att vi därmed kommer att stå kraftlösa och utan skyddsvallar vid nästa lågkonjunktur. Det kommer de som då blir arbetslösa att få betala priset för.