Fru talman! Ett av skälen till att den svenska modellen framstår som mer anständig och bättre än de flesta andra samhällsmodeller är just att vi har klarat jämställdheten väsentligt bättre än vad många andra har gjort. Insikten om att vi har klarat jämställdheten bättre är inte en ursäkt för att säga att vi inte ska göra någonting. Regeringen har mycket tydliga mål. Vi behöver få en mycket jämnare fördelning av makt och inflytande mellan män och kvinnor i det privata näringslivet, i staten, i våra myndigheter, i Sveriges riksdag och i regeringen. Det gäller naturligtvis också kommuner och landsting.
Vi måste få en ekonomisk situation där kvinnor har samma tillgång till utbildning, arbeten, löner och förmögenheter som män. Vi måste ha ett familjeliv som präglas av att man på ett sjyst och rimligt sätt delar upp arbetsuppgifterna sinsemellan när vi vet att kvinnorna i dag arbetar mer. Vi måste säkra att vi får ett samhälle där mäns mot kvinnor beivras, att man helt enkelt har en polis, ett domstolsväsen och en kriminalvård som åtgärdar detta betydande samhällsproblem.
Det här är målet för jämställdhetspolitiken. Det är det vi strävar efter. Enligt Statistiska centralbyrån och Medlingsinstitutets statistik, som Carl B Hamilton redogjorde för, har det skett förbättringar under den borgerliga alliansregeringens period. Vi har haft ett ökat arbetskraftsdeltagande med nästan med nästan 2 procent. Vi har haft en sysselsättningsökning med 115 000 när det gäller kvinnor. Vi har fler som arbetar heltid i dag än vad vi hade tidigare, och när det gäller fördelningen mellan månadslönerna har kvinnolönerna stigit från 2006 till 2011. Det är alltså tydliga framsteg.
Socialdemokraterna kan inte erkänna att det har skett framsteg. Sedan kan man, precis som Carl B Hamilton poängterar, önska att det hade gått snabbare. Men det finns en skiljelinje här. Vi har gjort framsteg på många punkter där de socialdemokratiska regeringarna inte levererade resultat. Vad är orsaken till det? Ja, jag skulle säga att det sammanhänger med vår grundsyn på hur det svenska samhället ska fungera. För oss är arbetslinjen central. Arbete är grunden både till egen försörjning och till stolthet och ekonomisk jämställdhet.
Det handlar naturligtvis också om att vi har prioriterat kunskap i skolan. Vad har gjort mer än något annat för att stärka kvinnors ställning i Sverige? Ja, det skulle jag säga är utbildningssystemet, det faktum att unga kvinnor i dag uppfattar att när de skaffar sig en bra utbildning lägger de också grunden för ett bra liv. Det är centralt. Socialdemokraterna har inte trott och tror inte på den prioriteringen av kunskap, med allt vad det innebär av betyg, nationella prov, status för lärare och förstärkningar av resurser som vi har stått för.
När det sedan handlar om valfriheten och välfärden har vi tillfört stora resurser där. Det är alldeles uppenbart, det är bara att titta i böckerna. Under de här åren har resurserna för barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård och skola ökat. Till det kommer att vi har förstärkt valfriheten. Vi har många kvinnliga företagare och företag som i dag fungerar mer jämställt inom välfärdsområdet än tidigare. Även det är Socialdemokraterna skeptiska till.
De grundläggande metoder som vi ser som viktiga för att skapa ett jämställt samhälle säger Socialdemokraterna nej till. Att förstärka arbetslinjen säger Socialdemokraterna nej till. Att stärka kunskapslinjen säger Socialdemokraterna nej till. Att stärka valfriheten och satsa på välfärden säger Socialdemokraterna nej till. Då är det ingen slump att vi har uppnått resultat på jämställdhetsområdet där Socialdemokraterna tidigare misslyckats.