Fru talman! Låt mig börja med att tacka Marie Nordén för denna interpellation. Det är viktigt att vi har en levande jämställdhetsdebatt i Sverige. Jämställdhet är en viktig del av hur vi ser på ett bra och väl fungerande samhälle och en kärndel av den svenska modellen.
Regeringens mål för jämställdhetspolitiken är mycket tydliga. Makt och inflytande i det svenska samhället ska vara jämnt fördelat mellan män och kvinnor. De ekonomiska resurserna ska vara jämnt fördelade mellan män och kvinnor. Hemarbetet och fördelningen av det, framför allt vård och omsorg av barn och äldre, ska vara jämnt fördelad. Och det våld som vi har från män mot kvinnor måste motverkas och bekämpas på alla sätt.
Regeringen har alltså mycket tydliga mål för jämställdhetspolitiken. Men skälet till att vi har tydliga mål är att det återstår mycket att göra på detta område. Ett jämställt samhälle är ett tydligt mål, och vi är på god väg mot det. Men vi ska vara medvetna om att när det gäller makt och inflytande, ekonomiska resurser, hemarbete och våld finns det mycket kvar att göra.
Låt oss dock bara göra en ögonblicksbild av vad som har hänt under denna period och sedan ställa det i relation till vad som har hänt under den socialdemokratiska regeringsperioden.
Arbetskraftsdeltagandet för kvinnor låg på 80,7 procent 2006. Det har ökat till 82,5 procent 2011. Man kan tycka att det inte är en så stor ökning med runt 2 procent. Men då kan man notera att arbetskraftsdeltagandet för kvinnor 1995 låg på 81,7 procent och 2006 på 80,7 procent. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet minskade arbetskraftsdeltagandet bland kvinnorna. Det kan vara intressant att notera givet att Socialdemokraterna normalt sett tycker att just arbetskraftsdeltagande är ett mycket viktigt mått.
När man sedan tittar på hur många som arbetar heltid framgår det att den andelen minskade 2002-2006 från 51,4 procent till 49,5 procent. Nu har den ökat till 52,7 procent. Andelen kvinnor som arbetar heltid har alltså ökat under denna mandatperiod.
Det är faktiskt en liknande bild när man tittar på lönerna. Kvinnors månadslön som andel av männens låg 1994 på 84 procent. År 2006 låg den på 84 procent. Under denna period hade det alltså inte skett någon förändring. Nu har vi fått en ökning till 86 procent 2011.
Det är klart att det inte är tillfredsställande att det har ökat med bara 2 procent, men det kan ändå stämma till eftertanke att arbetskraftsdeltagandet föll under Socialdemokraternas regeringsperiod, andelen som arbetade heltid minskade, och kvinnors lön som andel av männens stod och stampade trots ett mycket långt maktinnehav.
Vad beror detta på? Jag skulle vilja säga att grundorsaken är att denna regering har prioriterat det som verkligen bygger jämställdhet, nämligen att kvinnor har en möjlighet att vara på arbetsmarknaden i samma utsträckning som män. Det reella maktförhållandet i ekonomin, i hemmet, på arbetsplatserna och i samhället i stort beror på hur mycket kvinnor är med på arbetsmarknaden. Ju mer kvinnor arbetar på lika villkor och med lika förutsättningar som män, desto mer jämställt blir vårt samhälle. Det är därför som förstärkningen av arbetslinjen med jobbskatteavdrag, RUT- och ROT-avdrag, förändringar i försäkringssystem och prioritering av arbete på Arbetsförmedlingen är jämställdhetsåtgärder. Det är åtgärder som gör att vi bättre når våra jämställdhetsmål. Det är därför som Socialdemokraterna alltid har bekymret att så snart de talar om jämställdhet eller jämlikhet är de egna resultaten och tillkortakommandena någonting de glömmer bort. De glömmer att berätta att arbetskraftsdeltagande, andel som arbetar heltid och löner utvecklades på ett påtagligt sämre sätt när man tillämpade Socialdemokraternas politik.