Fru talman! Jag får tacka ministern för svaret, trots att det var kort och inte speciellt kärnfullt. Ministern svarade inte heller på mina frågor.
Jag måste säga att det är oroande hur nöjd Anders Borg är med hur situationen ser ut, då utvecklingen inte går åt rätt håll och då inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor faktiskt ökar. År 2010 var den genomsnittliga individuella disponibla inkomsten 206 000 kronor för kvinnor mot 266 000 kronor för män. Jämfört med året innan var det en ökning med 3,1 procent för kvinnor och 4,9 procent för män. Kvinnors position försämras stadigt i förhållande till män.
I World Economic Forums ansedda jämställdhetsrankning har Sverige sedan 2006 fallit från första till fjärde plats. När SCB i höstas presenterade den senaste jämställdhetsstatistiken var rubriken Jämställdheten trampar vatten. I nuvarande takt skulle det dröja hundra år innan kvinnor kommer i kapp männens inkomster.
Att regeringen avskaffade kravet på årliga lönekartläggningar, med krav på att rätta till löneskillnader, och detta nu behöver göras endast vart tredje år har naturligtvis bidragit till att löneskillnaderna ökar. Inkomstskillnaden mellan män och kvinnor är inte något som regeringen aktivt motarbetar, utan tvärtom bedriver regeringen en medveten politik som bromsar utvecklingen.
Det är även så att regeringens försämringar i a-kassan och sjukförsäkringen har drabbat kvinnor hårdast, eftersom kvinnor har en sämre förankring på arbetsmarknaden och är mer drabbade av ohälsa än män.
Fler kvinnor än män tvingas acceptera tidsbegränsade jobb. Nästan en fjärdedel av de anställda kvinnorna i åldrarna 25-34 år hade år 2008 en tidsbegränsad anställning, och det har inte blivit bättre utan snarare sämre. Inhyrning av arbetskraft och bemanningsföretag har möjliggjort för arbetsgivare att kringgå LAS, vilket har lett till att antalet timanställda och därmed antalet osäkra anställningar har ökat.
Ministern lyfter fram RUT-bidraget och påstår att det skulle öka jämställdheten i hemmet. Men då RUT-avdraget nyttjas främst i höglönekommuner och av människor med hög inkomst och till stor del av pensionärer med goda pensioner kan man konstatera att RUT inte har haft någon känd effekt på fördelningen av hemarbetet.
Enligt rapport 2012:4 från ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, har inte heller jämställdhetsbonusen haft någon effekt på uttaget av föräldrapenningen.
De två exempel som Anders Borg lyfter fram är snarare exempel på misslyckad politik, om man strävar efter ett mer jämställt samhälle.
Det är uppenbart att regeringens ambitioner inte är speciellt högt ställda, då regeringen väljer att prioritera vårdnadsbidrag i stället för att satsa på utökad barnomsorg på tider som vi vet saknas i dag: helgis, kvällis och nattis. Det är framför allt då kvinnor i välfärdsjobben behöver barnomsorg utöver dagis. Att man låter skattesänkningar gå före viktiga välfärdsjobb och stärker kommunernas ekonomi undergräver en arbetslinje en värd namnet men också kvinnors möjlighet till ekonomisk frihet och självständighet.
Det visar att det inte finns något jämställdhetsperspektiv i de politiska prioriteringarna.
Jag önskar att ministern kunde svara på mina frågor. Vilka förklaringar ser ministern till att utvecklingen ser ut som den faktiskt gör, och vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att bryta den negativa utvecklingen?