Herr talman! Ibland när jag är ute i olika sammanhang och pratar om ekonomisk politik och finanskris brukar jag slänga ut en fråga för att de som lyssnar på mig inte ska somna. Jag frågar: Vet ni vad som hände den 4 september 2008? Det vanligaste svaret är att Lehman Brothers gick i konkurs. Men så är inte fallet. Det hände någonting annat den 4 september 2008. Nu i efterhand kan det verka lite märkligt - och har mött kritik - men det var då ändå ganska naturligt för de inblandade. Det som hände var att Riksbanken höjde sin styrränta till 4,75. Elva dagar senare gick Lehman Brothers i konkurs - och resten är historia.
Herr talman! Mitt anförande handlar inte om utvärdering av penningpolitiken, utan jag vill bara med detta exempel visa hur snabbt allt gick de där veckorna och månaderna 2008.
Finanskrisen slog till med kraft, och på några veckor hade den skadat stora delar av den globala finansiella sektorn och fick snart stora återverkningar i den reala ekonomin. I EU spred sig finansiella problem över gränserna eftersom det finns ett stort ömsesidigt beroende mellan medlemsländerna. Vi ser fortfarande stora problem i många av länderna.
Men minnet kan vara väldigt kort. Nu knappt tre år senare verkar det som om en del svenska institutioner och banker faktiskt glömt lite av krisen och vad som orsakade den men också vad som gjorde att den fick så stora konsekvenser. Det är därför viktigt att vi som lagstiftare söker vägar för att möta nästa kris på ett bättre sätt. För nya finansiella kriser kommer. De har de gjort ända sedan det som hände med tulpanlökarna i Holland på 1600-talet. Jag tror att priset på en lök var uppe i 120 000. Det var en mycket övervärderad tillgång, med facit i hand - det tror jag att vi är överens om.
Finanskriserna har däremot aldrig sett exakt likadana ut, även om det har funnits vissa gemensamma drag. Och precis som vi i Sverige kunde dra många lärdomar av 90-talskrisen som vi har haft nytta av nu kan vi också göra det i EU tillsammans.
Finanskrisen avslöjade brister i krishanteringen på de europeiska finansmarknaderna. Därför är det så viktigt att vi gemensamt som lagstiftare ser över dessa brister och åtgärdar det som kan åtgärdas.
Därför är jag glad att vi nu på ett gemensamt plan i EU på olika sätt, precis som Bosse Bernhardsson var inne på, bygger förutsättningar för framtiden. Samtidigt ska vi vara noggranna med att vi verkligen har lagar och regler som reglerar på rätt sätt - man kan inte åtgärda allt.
Men det finns uppenbart behov av nödvändiga förändringar för att göra finansmarknaderna sundare. Föregående talare var inne på ökat kapitaltäckningskrav, och det är ett sådant viktigt steg, eftersom en orsak till att krisen blev så allvarlig var just att banksystemet var kraftigt underkapitaliserat. Att få in mer sunt och friskt kapital i bankerna är nödvändigt.
Herr talman! I det utlåtande som vi fattar beslut om i dag ger finansutskottet ett utlåtande om ett meddelande från kommissionen om ett europeiskt ramverk för hantering av banker i kris. Detta är en del av ett större arbete som kommissionen har sjösatt.
Jag måste först säga att jag är lite stolt över det arbete som vi i finansutskottet har gjort med att svara kommissionen. Jag vet inte om det är något nationellt parlament i EU som har arbetat så intensivt och lagt ned så mycket tid på ett meddelande.
Vi bjöd in kommissionär Michel Barnier. Han sade själv att det var första gången han var ute och talade om det här meddelandet. Vi hade en offentlig utfrågning den 14 april.
Vi gjorde det för att vi - i alla fall sju av åtta av riksdagens partier - tycker att det är viktigt att det finns ett ramverk för banker i kris, eftersom banker finns globalt och handlar över nationsgränser. I hälften av EU:s medlemsländer ägs hälften av bankerna av banker i ett annat land. Det finansiella systemet är tätt sammanflätat. Det är just därför, Johnny Skalin, som det faktiskt behövs ett gemensamt ramverk.
Det betyder inte att det ska se exakt likadant ut i alla länder. Det är vi också tydliga med i svaret. Men det måste finnas vissa grundprinciper. Det måste finnas en minimiharmonisering, för att vi på ett effektivt sätt ska kunna hindra fallerande banker, både nationellt och över landsgränserna.
Herr talman! Det övergripande målet med förslaget är att alla finansiella institut som har råkat i svårigheter ska kunna avvecklas utan att den finansiella stabiliteten riskeras och utan att skattebetalarna får stå för notan. Det är en oerhört viktig princip. Aktieägare och långivare ska veta att det inte är någon annan - staten och därmed skattebetalarna - som per automatik kommer att rädda en viktig bank. Det måste gå att avveckla, och det måste också gå att försätta i konkurs. Det är en viktig princip för att motverka överdrivet risktagande.
För tids vinnande tänker jag inte gå igenom hela meddelandet och alla förslag. Det handlar i grunden om allt från förebyggande arbete och hur det kan se ut med bättre tillsyn till införande av rekonstruktions- och avvecklingsplaner, som jag tror är mycket bra för transparensen. Det finns förslag på hur tidiga åtgärder kan se ut. Det föreslås också åtgärder och befogenheter för avveckling och hur samordningen av den gränsöverskridande krishanteringen kan förbättras. Slutligen diskuteras hur kostnader för avveckling ska finansieras. Här föreslås det att det inrättas ett system med nationella fonder för stöd till bankavveckling, motsvarande de svenska stabilitetsfonderna.
I betänkandet ger finansutskottet sin syn. Jag vill bara nämna några tydliga medskick som vi har gjort till kommissionen.
Det första gäller en övergripande kritik mot att ramverket i första hand är inriktat på att hantera enskilda banker som hamnar i kris. Vi behöver ha en bredare diskussion om hur en systemkris ska mötas och klaras ut. Därför skickar utskottet med detta i svaret.
En annan invändning är att kommissionen föreslår att en tillsynsmyndighet i ett tidigt skede ska kunna utse en särskild förvaltare när en bank är i en kris. Den förvaltaren föreslås ha samma befogenheter som ledningen under maximalt ett år.
Det tror vi, precis som tidigare talare var inne på, är både svårt och otydligt ur ett ägar- och ledningsperspektiv. Vem äger banken under den tiden? Vem har ansvaret om läget förvärras? Om en tillsynsmyndighet har utsett en förvaltare och det går sämre och sämre för banken, vem har då ansvaret? Därför säger vi nej till det.
Något som vi tycker saknas helt i meddelandet och som vi tar upp i vårt svar är att vi förordar att det inom ramverket ska vara möjligt att tillföra kapital till en krisdrabbad bank och att tillfälligt ha ett statligt ägande, så att det inte skapas felaktiga incitament. Men det ska självfallet vara tillfälligt och inte under för lång tid, precis som vi gjorde i Sverige. Vi har ju positiva erfarenheter av detta. Ägandet har varit temporärt, och kostnader och kapitaltillskott har kunnat återvinnas. På det sättet har skattebetalarna inte behövt ta smällen.
Herr talman! Detta är några av de medskick och tydliga inspel som finansutskottet gör till kommissionen. Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag.