Herr talman! Nu ska vi under någon timme debattera motionerna om det civila samhället. Ja, ni hörde rätt: det civila samhället.
Jag har sedan jag blev ledamot i kulturutskottet funderat över varför man ändrade ordet Folkrörelsesverige till det civila samhället. För mig säger det civila samhället ingenting. Men om man nämner folkrörelser ute i samhället i dag vet de flesta vad man pratar om. Därför kommer jag hädanefter att prata om den svenska folkrörelsen i stället för det civila samhället.
I detta betänkande har vi socialdemokrater sju reservationer. Två av dem har vi tillsammans med V och MP. För tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 8 och 9, men jag står naturligtvis bakom de övriga reservationerna.
En av reservationerna handlar om att värna idrotten. Var tredje vuxen är medlem i en idrotts- eller friluftsorganisation. Var femte vuxen gör frivilliga insatser inom idrottsrörelsen. Det är mer än en miljon människor som ger ett stort bidrag till vårt samhälles utveckling.
De ideella krafterna inom idrottsrörelsen gör ovärderliga insatser för att engagera och aktivera barn och unga. Denna unika situation ska vi utveckla och ta till vara. Vi vill värna idrotten som en del av vår gemensamma välfärd. Därför vill jag i dag fråga samtliga representanter från de borgerliga partierna: Finns idrott och kultur med när ni nämner välfärdens kärna? Om det inte finns med undrar jag: Vad är det då ni vill förändra? Jag tror att hela Idrottssverige vill veta det och vill veta hur ni tänker.
Vi socialdemokrater prioriterar stöd till idrotten och sätter det före stora skattesänkningar. Jag vill, som sagt, veta om idrotten och kulturen ingår i detta, när ni pratar om välfärdens kärna? Jag vet att den moderata partisekreteraren direkt när han tillsattes nämnde att man ska satsa på välfärdens kärna. Jag vet också att det i den diskussion som förekommer inte ingår idrott och kultur. Detta vill jag alltså veta i dag.
Vi har också en reservation som handlar om stora mästerskap, exempelvis OS, till Sverige. För fyra år sedan lovade statsministern att Sverige skulle verka aktivt för att få hit flera stora internationella evenemang. Vad har hänt? Ja, enligt min mening har ingenting hänt.
Jag tror att det är viktigt för ett litet land som Sverige att kämpa för stora arrangemang och mästerskap, både för turismens skull och för att unga idrottare ska kunna få se sina förebilder och utvecklas till morgondagens stjärnor. Här måste det finnas ett statligt engagemang. Vi får väl höra under dagens debatt om det engagemanget finns.
Sedan har vi en reservation som handlar om jämställdheten inom idrotten. Idrottsrörelsen har under nära 30 år arbetat för en jämställd idrott. Även om idrottsrörelsen gjort mycket konstaterar Riksidrottsförbundet att det är långt kvar innan jämställdheten genomsyrar hela idrottsrörelsen. Kvinnor och flickor utgör fortfarande en minoritet av idrottsföreningarnas medlemmar och av specialförbundens styrelser likaså. Ordförandeskapet är fortfarande till stor del förbehållet männen.
Även bland landslagstränare och förbundskaptener dominerar männen kraftigt. Konsekvensen av detta blir ju att män och pojkar gynnas vad det gäller resurser, lokaler etcetera. Här måste staten ge en tydlig signal genom bidragsgivningen för att på det sättet öka arbetet för en jämställd idrott.
Ett arbete inom idrottsrörelsen är att motverka trakasserier och diskriminering. Idrottsrörelsen är en av de största folkrörelserna i vårt land. Inom idrotten möts människor med olika bakgrund, och de bidrar till att motverka klassklyftor och segregation. Genom idrottsrörelsen finns goda förutsättningar för att skapa en långsiktig och hållbar integration. Men det förekommer trakasserier och diskriminering inom idrotten på grund av sexuell läggning, funktionsnedsättning, hudfärg eller etnicitet. Här måste också staten ge tydliga signaler i sin bidragsgivning, för det är så som vi också politiskt kan påverka utvecklingen inom våra olika folkrörelser.
Herr talman! Till sist vill jag uttrycka min oro inför framtiden. Jag ser ett samhälle som håller på att växa fram där det är stora skillnader när det gäller att förverkliga sina drömmar.
I förra veckan var vi socialdemokrater i utskottet på besök i min hemkommun Trollhättan. Där informerades vi om att i en av fotbollsklubbarna i Trollhättan hade bara två av tio råd att betala medlemsavgiften. De fick vara med och spela fotboll ändå.
Vårt samhälle håller på att slitas isär, itu, och med den borgerliga politik som nu har förts lämnas fler och fler utanför. I familjer med arbetslöshet finns det barn och ungdomar som inte kan förverkliga sina idrottsdrömmar för att föräldrarna inte har råd. I familjer där långvarig sjukdom råder finns det barn och ungdomar som inte kan förverkliga sina drömmar, för man har inte råd. Och hur många Zlatan eller Carolina Klüft kommer vi inte att missa om vi inte ser till att alla får förutsättningar och möjligheter att förverkliga sina drömmar? Det är det som politik handlar om, och den ekonomiska politik som nu har förts gör att vårt samhälle inte håller samman.
Därför tror jag på ett återskapande av den svenska folkrörelsen, inte bara för samhället utan också för idrottens långsiktiga överlevnad. Det civila samhället har faktiskt nått vägs ände. Nu gäller det att vi tar tag i de problem som finns och skapar förutsättningar så att barn, ungdomar och vuxna kan förverkliga sina drömmar inom idrottsområdet.
(Applåder)