Herr talman! Poeten John Donne sade en gång att ingen människa är en ö. Ibland används det som ett argument mot liberalismen, som om man skulle tro att vi tycker att varje människa är en ö och inte en del av ett större landskap, men det är ju fel. Vi liberaler är förvisso individualister, men vi vet också att människan inte klarar sig utan andra människor.
I själva verket är ett starkt civilsamhälle - jag använder begreppet civilsamhälle - en avgörande del för såväl den enskilda individens utveckling som demokratin. När klockan klämtar ska man inte bara fråga vem den klämtar för, för den klämtar alltid för dig - för var och en av oss, som John Donne kanske skulle ha sagt. Han var också en stark förkämpe för individens rättigheter och värdighet. Men det måste stå klart att individen är viktigare än gruppen. Det är individen som har rättigheter, och gruppen får aldrig användas för att förkväva individen. Hänsyn till individen är viktigare än grupphänsyn. Vi behöver ha ett fritt föreningsliv och ett starkt föreningsliv, men det kan aldrig skapas utan individer.
Herr talman! Jag lyssnade på diskussionen från Peter Jonsson tidigare om begreppet civilt samhälle. Just detta begrepp ska ställas i relation till staten, inte till någonting annat. Det innebär att det civila samhället är större än Folkrörelsesverige.
En stor del av det civila samhället är folkrörelser, kanske den dominerande delen, men allting som fångas i begreppet civilt samhälle, det vill säga det som inte är staten och det statliga, är inte folkrörelser. Det finns också utrymme för annat. Jag tror att det är viktigt att ha det perspektivet när vi diskuterar de här frågorna. Det civila samhället är mer än Folkrörelsesverige.
Jag har själv växt upp i den här delen av Sverige. Jag har ett förflutet i Idrottssverige. Jag var aldrig någon riktigt bra fotbollsspelare, men jag tyckte i alla fall att det var roligt, även om mina lagkamrater kanske inte tyckte att det var så roligt att jag var med.
När man nu besöker Idrottssverige och det civila Sverige möts man av ett otroligt engagemang. Även om det i sina delar finns problem med att fånga in människor och hitta det engagemang som fanns en gång i tiden, finns det fortfarande på friidrottstävlingar, hockeymatcher, fotbollsmatcher och i frivilligorganisationer väldigt många människor som ägnar en stor del av sin fritid åt att se till att andra människor får det bättre. Jag tycker att det är fantastiskt. Vi som formulerar den här politiken måste verkligen fundera på hur vi underlättar för de här människorna att fortsätta sitt engagemang.
Vi ska inte lägga nya hinder utan riva gamla, vi ska inte skapa nya skatter utan ta bort gamla och vi ska inte skapa nytt krångel utan minska krånglet för de människor som lägger ned så mycket tid av sin fritid för att underlätta för andra människor. Det gäller idrotten, det gäller amatörkulturen, och det gäller alla andra delar av det civila Sverige.
I detta betänkande finns det också en lång rad förslag på hur man skulle kunna förbättra det civila samhället. Det finns också ett stort engagemang i riksdagen för de här frågorna, vilket jag tycker är väldigt bra.
Samtidigt som vi säger att det finns mycket som är bra i det civila samhället och i Folkrörelsesverige kan vi inte blunda för problemen. Några av de saker som tas upp i betänkandet är till exempel hinder för människor med funktionsnedsättning, jämställhetsproblematik och till och med brott mot barn i form av sexuella övergrepp. Det är viktigt att vi är väldigt tydliga med att det inte kan accepteras. Men vi måste också fundera på hur vi bekämpar detta tillsammans med Organisationssverige och det civila samhället och inte använder de här avarterna till att detaljstyra och öka krånglet.
Vi har från Alliansens sida jobbat med att öka resurserna på det här området, därför att vi tror att detta är en viktig del av Sverige. Vi har sett till att det blir riktiga resurser både till idrotten och till amatörkulturen via folkbildningen. Men, som några har lyft fram, ibland minskar kommunerna sina resurser till detta område, vilket gör att den totala summan inte alltid har blivit den som vi hade önskat.
Det finns som sagt en hel del kloka motioner, men det finns också en tendens både i motioner och i reservationer att fundera på hur man detaljreglerar mer, hur man blir mer klåfingrig på den statliga sidan. Vi ska lägga oss i hur man utformar avgiftssystemet. Det är en angelägen fråga, men ska vi verkligen möta detta Organisationssverige med den typen av pekpinnar?
Det finns förslag att man ska använda de bidrag man får från staten och ytterligare detaljstyra dem. Ska vi verkligen göra det? Är det inte också viktigt att slå vakt om friheten för det civila samhället och Folkrörelsesverige?
Det finns anledning att fundera en hel del på de reservationer och motioner som finns och som hela tiden går ut på att reglera ytterligare och skapa nya klåfingriga hinder. Samtidigt vet vi att mycket av den problematik som lyfts fram i reservationerna är allvarlig och viktig att lyfta fram.
Jag avslutar med att ta upp det Mattias Karlsson tog upp. Han och jag har tidigare i kammaren diskuterat det civila samhället och den statsvetenskapliga forskning som Robert Putnam har genomfört.
Jag har läst tre studier av Putnam. En handlar om att det är bra att det finns många körer i Norditalien, för det skapar ett ökat socialt kapital. Jag hör inte Mattias Karlsson säga att man ska se till att fler människor sjunger i kör.
En annan handlar om att tv:ns inträde i det amerikanska samhället innebar att det sociala kapitalet minskade. Jag hör inte Mattias Karlsson tala om att man ska förbjuda tv-tittande på grund av det.
Den tredje studien, den som Mattias Karlsson stirrat sig blind på, handlar om att invandring ibland kan undergräva det sociala kapitalet.
När man studerar Putnam och funderar på det sociala kapitalet måste man också fundera på vad det sociala kapitalet är. Är det alltid självklart bra att det sociala kapitalet är så starkt som möjligt? Kanske är det inte det.
Kanske var individens frihet i de små byarna med starkt socialt kapital väldigt begränsad. Hur var det för människor som inte såg ut som alla andra, som hade en sexuell läggning som inte var som alla andras eller som ville utveckla sin personlighet och inte passade in i den trånga syn som fanns i den lilla byn med starkt socialt kapital?
Mattias Karlsson borde fundera på om det alltid är bättre att ha ett väldigt starkt socialt kapital än att låta individen få utrymme att utforma sitt eget liv.
När människor flyttar in i en by kan det sociala kapitalet minska. All mänsklig flyttning påverkar det sociala kapitalet, för man känner inte varandra lika väl som man gjorde tidigare. Ibland är det dock bättre att det sociala klimatet och kapitalet lättas upp lite grann, för det skapar möjligheter för de människor som annars inte skulle ha dem.
Mattias Karlsson! Läs
Havsmannen
av Carl-Johan Vallgren och fundera på om det sociala kapitalet alltid ska öka. Ibland är det också viktigt att slå vakt om den enskilde individens rätt att formulera sitt eget liv - även när det går i clinch med den dominerande uppfattningen om hur man ska vara.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)