Fru talman! Jag skall ta upp kärnfrågan, nämligen
obalansen. Det hela gäller principen om likhet inför
lagen.
De åtgärder som hittills vidtagits har som mål att
brottsoffret skall ha samma möjlighet som den
åtalade att hävda sin rätt. Det har väl aldrig varit tal
om att pendeln skall slå över åt det andra hållet.
Det är synnerligen märkligt när Ingbritt Irhammar
hävdar att det redan är obalans av ekonomisk art
i brottsmål. Det skulle rättfärdiga ett utökande av
obalansen. Det är inte bara fråga om att det blir en
ytterligare skillnad på de ekonomiska
förutsättningarna. Det blir också en skillnad i det
rättsliga förfarandet. Det är klart att målsägande
har bättre förutsättningar än den åtalade om
målsägande har ett juridiskt biträde. Ifrågasätter ni
att Lagrådet har rätt i det fallet?
Vidare sade Ingbritt Irhammar att utskottet har
arbetat med motioner om brottsoffren osv. Om jag
minns rätt ägde Italienfallet rum för tre fyra år
sedan. Det var faktiskt under den
socialdemokratiska regeringsperioden som
brottsoffer verkligen kom i blickpunkten. Första
gången frågan togs upp i en regeringsförklaring var
1987. Då talades det om att ett brottsofferprogram
skulle läggas fram. Brottsofferprogrammet kom
sedan 1988. Det har legat till grund för de åtgärder
som har vidtagits. Men med detta vill jag inte ha
sagt att inte ni också är måna om brottsoffren. Jag
tycker att vi är eniga om det. I propositionen
hänvisas till de åtgärder som har vidtagits.
Vidare nämnde Ingbritt Irhammar att vi har varit
överens om besparingarna. Ja, det har vi varit. Vi
är väl också överens om att den allmänna
rättshjälpen inte får drabbas mer. Den är tillräckligt
urholkad. De 779 miljoner som anslås i dag kan
säkert användas betydligt bättre. Utredningen skall
se över hur utrymmet kan användas. Men nu är det
de svaga grupperna som har fått stå tillbaka.