Herr talman! Vi har nu lyssnat till företrädare för allianspartierna som har beskrivit hur förfärligt illa det står till i den svenska hälso- och sjukvården - detta efter åtta år med alliansstyre och ytterligare ett nionde år med alliansbudget som den rödgröna regeringen har försökt att hantera efter bästa möjliga förmåga.
Vi har också hört att företrädare för alliansregeringen förväntar sig att alla problem ska vara lösta efter de första tre månaderna med en rödgrön budget på området. Det säger väl en del om debattens nivå. Jag kan inte tolka det som annat än att avståndet till den utsträckta handen bara verkar öka för varje debatt som vi möts i.
Herr talman! Det är inte lätt att komma framåt på det här området. Jag skulle kunna nöja mig med att instämma i Anna-Lena Sörensons anförande och tacka för ordet. Men jag ska väl ändå försöka att fylla ut några minuter här i kammaren.
Socialutskottets betänkande 7 är ett renodlat motionsbetänkande som behandlar många motionsyrkanden. 130 av dessa yrkanden har getts en förenklad behandling. Det är alltså ett mindre antal - 110 stycken - som har sakbehandlats. Det har i betänkandet resulterat i 39 olika beslutspunkter, och till dessa finns det 40 reservationer från oppositionspartierna. Det finns också två reservationer från de rödgrönas sida.
I sådana här motionsbetänkanden blir det ofta ganska spretigt eftersom hälso- och sjukvården är ett så stort område. Här behandlas frågor om riktlinjer för vården, frågor om centralisering, frågor om väntetider och riskbedömningar. Även olika personalfrågor behandlas, till exempel legitimationskrav och karriärmöjligheter. Vi behandlar också frågor om specifika diagnoser, om organdonation, blodgivning, psykisk ohälsa och en mängd andra saker. Dessutom finns rena organisationsfrågor med.
Många av de frågor som tas upp i motionerna gäller sådant som det till viss del pågår ett arbete med som hanteras av regeringen. I vissa fall förekommer det pågående arbeten som till och med är äldre än motionerna.
En del saker som föreslås i motionerna har sedan motionerna skrevs åtgärdats bland annat genom de överenskommelser som regeringen har gjort med Sveriges Kommuner och Landsting. Bara det pågående arbetet i sig är ett motiv till att avslå många av dessa förslag, och det känner man ju igen som mångårig motionsskrivare här i riksdagen.
Jag har varit oppositionspolitiker så länge att jag ibland till och med kan tycka att det är lite orättvist att motioner bara avslås. Jag har själv fått många motioner avslagna med just den typen av motiveringar att det har tillsatts en utredning eller att det har vidtagits någon annan åtgärd.
Jag kan förstå att det är knepigt att vara motionär. Man upplever att man har påverkat och fått det precis som han har velat, eller en ganska stor del av det som man har velat, och ändå blir motionen avslagen. Det känns lite knepigt ibland.
Många av de reservationer som finns i betänkandet blir på något sätt ett försök från initiativtagarens sida att markera sin roll i processen. Det blir också ett sätt att påverka det fortsatta arbetet. En del av syftet är ju att påverka hur regeringen ska jobba vidare med detta, har vi hört här i debatten.
Det här är första perioden som Miljöpartiet ingår i en regering. För mig som har varit ledamot länge är det här första gången som vi miljöpartister kan se processen från den här sidan. Det är faktiskt rätt intressant att se hur den hanteras när man själv sitter på den sida som avslår motioner med hänvisning till pågående arbete. Jag tycker att det är väldigt lärorikt.
Jag kan bara konstatera att det mesta som efterfrågas i reservationstexterna är sådant som vi ledamöter på regeringssidan - när vi har samtal med departementet, med ministrar och med tjänstemän - faktiskt håller på att arbeta med för att försöka att hitta former för att hantera.
Jag har kunnat konstatera att det inte finns vare sig särskilt många eller särskilt stora konfliktytor i de frågor som tas upp i motionsyrkandena. Det borde alltså kunna vara ett kortare avstånd till den utsträckta handen.
Jag tänkte inte prata så länge den här gången som jag brukar göra - jag brukar få kritik för att jag pratar för länge. Jag ska vara väldigt kortfattad och bara lämna några kommentarer till ett par frågor.
Det handlar framför allt om utredningen om högspecialiserad vård. Den är ännu inte färdigbehandlad av regeringen. Den har remitterats, och det återstår en del arbete att göra. När vi har varit i opposition har vi fått vänta på en seriös och noggrann hantering, även om vi ibland har kritiserat den förra regeringen för att ibland slarva och ha för bråttom. Nu får vi samma kritik här, att vi borde ha gjort detta redan innan utredningen ens hade lämnats till regeringen.
Vi tycker alltså att det är rimligt att riksdagen inväntar det som kommer ut av sammanställningen av remissvar. Man borde låta departementet arbeta med frågan innan man kommer med synpunkter på hur regeringen ska jobba vidare.
När jag tittar tillbaka på hur det var när man satt på andra sidan kan jag förstå att det kanske är nödvändigt att säga så, men vi vill väl alla att det ska vara ett seriöst arbete som leder fram till bra förslag. Då tar det faktiskt tid.
Även när det gäller tillkännagivandet med anledning av motion 2481 känns det som att man i princip slår in öppna dörrar. Den rödgröna regeringen har ju gjort väldigt stora satsningar på och prioriterat vården av psykisk ohälsa hos barn. Det är det som vi tillsammans med landstiget gör allra mest. Att formulera krav på ytterligare satsningar där känns också som att slå in öppna dörrar.
Jag står naturligtvis bakom de två motioner som mitt parti har varit med och skrivit, men för tids vinnande tänker jag inte yrka bifall till dem.
Miljöpartiet arbetar väldigt mycket med att alla i Sverige ska få tillgång till den bästa möjliga vården, även om vi inte direkt är kända för det - det är väl inte vårt profilområde. Vi tycker att det är viktigt att vården ges på saklig grund och att den är kunskapsbaserad och evidensbaserad. Vi tycker att det är viktigt att vården fördelas jämlikt efter behov och att de med störst behov får företräde till vården. Vi jobbar för en sådan utveckling, och vi ser naturligtvis att det finns brister. Speciellt efter en så lång tid med allianspolitik finns det mycket att göra.
Vi samarbetar som parti väldigt brett med nästan alla partier runt om i landet i landsting och kommuner. Jag kan inte riktigt det här, men jag får ofta höra att vi är väldigt duktiga på att hitta samarbeten med olika partikonstellationer i landstingen och kommunerna. Som någon sa tidigare är det ute i verkligheten som det är viktigt att vi gör något, och vi gör mycket där. Vi lyckas göra överenskommelser inom landstingsverksamheten, kommunverksamheten och SKL.
Vi hoppas att vi även här inom riksdagen ska kunna komma så långt som vi har lyckats komma ute i landstingsvärlden och att det ska vara möjligt att göra breda överenskommelser med andra partier även här. Om man inte har breda överenskommelser finns risken att maktskiften leder till förändrade regler som i sin tur genererar behov av nya investeringar och kostnadsökningar. Att byta från den ena lösningen till den andra kostar väldigt mycket pengar inom hälso- och sjukvården.
Vi vill väldigt gärna ha breda överenskommelser, långsiktiga beslut och långsiktigt tänkande inom hälso- och sjukvården. Vi tror att det är jätteviktigt för att vi ska få ned kostnaderna, men framför allt för att de som behöver vården och inte minst de som arbetar i vården, samt även underleverantörer som står för utrustning och sådant, ska känna en trygghet i att de regler som fastslås och de principer som vi har förordnat om gäller långsiktigt. Det leder till högre kvalitet och bättre vård.