Herr talman! Det är så sällan jag får möjlighet att
hålla med om något som Kent Olsson sagt att jag vill
passa på tillfället, eftersom det nu har uppenbarat sig.
Kent Olsson sade att kompetensutveckling och kom-
petensfrågor är bland Sveriges viktigaste framtidsfrå-
gor. Det uttalandet kan jag till fullo instämma i.
Flexibilitet och kompetens är två nyckelbegrepp
inom arbetslivet. De förekommer också alltmer inom
den arbetsmarknadspolitiska debatten. Kompetens är
utan tvekan en mycket viktig konkurrensfaktor. Jag är
övertygad om att det kommer att bli en allt betydelse-
fullare konkurrensfaktor.
Det är till stor del med kompetens som man kan
hävda sig i konkurrensen.
Vi ser att man på framgångsrika företag och i
framgångsrika branscher många gånger har satt just
kompetensfrågor och kompetensutveckling i centrum.
Man har hittat modeller på företagsnivå eller
branschnivå där arbetsgivarna och de anställda ge-
mensamt har hittat modeller och system för en fortlö-
pande kompetensutveckling.
Det är viktigt att hela arbetsmarknaden omfattas
av ett system med kontinuerlig kompetensutveckling.
Det är inte minst viktigt att det också kommer den
offentliga sektorn och dem som är anställda där till
del.
Jag tycker att det är bra att den arbetsgrupp som
Kent Olsson talade om har kommit till, där arbets-
marknadens parter och staten tillsammans resonerar
och försöker hitta ett system. Man kan alltid vara
otålig över takten, men arbetsgruppen har i alla fall
kommit till stånd. Jag är övertygad om att ett hållbart
system för kontinuerlig kompetensutveckling måste
bygga på de tre parternas medverkan på ett eller annat
sätt. Det handlar alltså om de anställda, arbetsgivarna
och staten.
I den modell som vi från Centerpartiets sida har
pläderat för och som redovisas i reservation nr 2 före-
språkar vi ett system med kompetenskonton som
bygger på att den enskilde och arbetsgivaren avsätter
medel och att staten bidrar med att göra de avsätt-
ningarna skattemässigt gynnade. På det sättet får vi en
trepartssamverkan.
Det finns också anledning att säga att det inte
handlar enbart om ekonomiska resurser. Det är viktigt
att samhället tittar på detta. Det handlar om andra
regelverk som också kan behöva ses över för att ge
bättre incitament för kompetensutvecklingen.
Ett exempel är de bokförings- och redovisnings-
regler som finns. Ett företag som väljer att investera i
kompetensutveckling hos sin personal måste redovisa
det som en kostnad som belastar resultaträkningen.
Ett företag som i stället investerar i maskiner kan
redovisa det som en tillgång i sin balansräkning. Det
är ett exempel. Det finns många fler där vi behöver se
över regelsystemen för att ge de rätta incitamenten för
att brett i arbetslivet satsa på kompetensutveckling.
Med den korta motiveringen, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2.