Fru talman! Min partikamrat Ingrid Burman och jag väckte en motion med anledning av regeringens proposition
Sekretessfrågor - Skyddade adresser, m.m.
med en förhoppning om en lite mer välvillig behandling i konstitutionsutskottet. Nu avstyrks vår motion i betänkandet, så jag vill börja med att yrka bifall till motion K24 under punkt 1.
Min andre partikamrat Mats Einarsson argumenterade vältaligt för förslaget i betänkandet och kom också med förklaringen att det är i undantagsfall detta ska gälla som bestämmelse. Ändå beklagar vi att konstitutionsutskottet nu går på regeringens linje och avskaffar den så kallade tvåårsregeln. Vi menar att det som avhandlas i relation mellan vårdare och patient ofta är av integritetskänslig art och bygger på ömsesidigt förtroende och tillit.
Sekretesslagen har en stor betydelse för att patienten ska känna sig trygg att i förtroende kunna ta upp olika uppgifter om sig och sitt liv. Varje inskränkning av sekretesslagen inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten kan därför försämra och förhindra en förtroendefull relation mellan vårdtagare och vårdgivare. Patienten kanske till och med låter bli att söka nödvändig vård på grund av rädsla för att känsliga uppgifter kommer att röjas. Här tänker jag speciellt på personer med psykisk ohälsa.
Det är inte bara ur patientperspektivet som inskränkningar i sekretesslagen kan få negativa konsekvenser utan också ur hälso- och sjukvårdspersonalens perspektiv. En otydlig och alltför uppluckrad sekretesslagstiftning kan för vårdpersonalen innebära orimliga ställningstaganden och dilemman som är svåra att hantera. Vi anser att det är av stor vikt att enskilda kan känna förtroende för att uppgifter om personliga förhållanden inte kan lämnas vidare utan den enskildes samtycke. I dag finns den möjligheten endast för de allra grövsta brotten men inte för försök till dessa brott.
Fru talman! Regeringen motiverar förslaget till ändring i sekretesslagen med att den nu öppnar en möjlighet för vårdpersonalen att göra en anmälan om man misstänker att en kvinna utsatts för misshandel men själv av olika skäl inte har förmåga att göra en anmälan. Det kan verka positivt, men det kan också betyda att kvinnan utsätts för risker för att anmälan görs mot hennes vilja. Det är även nödvändigt att det finns ett skydd för den utsatta kvinnan i samband med anmälan. I stället för denna förändring i lagen menar vi att det ska finnas resurser som stärker kvinnan så att hon själv ska kunna göra anmälan.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag påpeka att ett stort antal tunga remissinstanser haft invändningar mot förslaget, till exempel Vårdförbundet, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, Handikappförbundens samarbetsorgan och Riksdagens ombudsmän.