Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.
Signe, Majbritt, Lisbeth, Hannah och Saga - kvinnor i rakt nedstigande led. Signe föddes innan det fanns rösträtt för kvinnor i Sverige. Signe har haft min dotter Saga i sitt knä.
Varför berättar jag om detta i en debatt om familjepolitik? Jo, för att jag vill illustrera hur förutsättningarna för familjer i Sverige har förändrats på relativt kort tid. När Signe fick sitt första barn, det vill säga min mormor, var det inte någon större fråga vem som var ansvarig för familjen. Det fanns ingen barnomsorg, inget barnbidrag och ingen föräldraförsäkring. De som arbetade var beroende av sin familj för att klara av att ta hand om barnen.
När min mamma Lisbeth föddes, 1955, deltog kvinnor i högre utsträckning på arbetsmarknaden som en konsekvens av andra världskriget. Föräldraförsäkringen existerade inte. Men det fanns en moderskapsförsäkring på sammanlagt 1 080 kronor. Barnskötsel under arbete var fortfarande i huvudsak en huvudvärk för familjen, även om det första statsbidraget för barnomsorg utdelades redan 1944 under socialminister Gustav Möller, en socialdemokrat som jag noterat att Moderaterna nu gärna hyllar på sitt Instagramkonto. Det är lite roligt.
År 1974, tre år innan jag föddes, infördes föräldraförsäkringen. För första gången fick båda föräldrarna möjlighet att få ekonomisk ersättning för att vara hemma med sina barn. Män tog i snitt ut 0,5 procent av föräldraförsäkringen det där första året. Min mamma jobbade som affärsbiträde under större delen av min uppväxt, från början deltid och sedan heltid. När hon arbetade var jag hos dagmamma. Det var den vanligaste formen av barnomsorg där jag bodde och växte upp.
År 1998 var mäns uttag av föräldrapenningen 10 procent och kvinnors uttag 90 procent. Två år senare fick jag min första dotter. Vi var de enda på föräldrautbildningen som planerade att dela lika på föräldraförsäkringen. De flesta tyckte inte att det var så konstigt att min partner ville vara föräldraledig med sitt barn. Desto mer skeptiska var de till mig - att jag som mamma inte ville ha hela föräldraförsäkringen för mig själv. Vilken typ av mamma är man då? Jag förklarade att det ju inte i första hand handlade om mig utan om vårt barns möjligheter att ha en viktig relation till båda sina föräldrar. Det verkade vara lite svårt att begripa.
För den som är hemma mest under barnets första år innebär det allt som oftast även att den har huvudansvaret för familjen resten av livet. Det finns väl dokumenterat. Det får såklart resultat i form av både löneutveckling, karriärmöjligheter och pension. Det gör det för alla kvinnor, även för dem som inte skaffar barn, eftersom normen - förväntningen från samhället - gör att man fortfarande räknar med att det ser ut så här.
År 2017 föddes min yngsta dotter. Ett år senare, i slutet av 2018, tog män ut 29 procent av föräldrapenningen och kvinnor tog ut 71 procent. Skillnaderna är fortfarande stora, men det går framåt på flera fronter. På den föräldrautbildning vi gick då berättade man nämligen hur det slår på ekonomin för den som tar ur merparten av föräldraförsäkringen. Jag kan säga att det var ganska många som satt med hakan i knät på den utbildningen. Det var många som inte alls kunde föreställa sig att det skulle bli så stor skillnad på vad du får ut i pension.
Men det här vet ju vi som sitter i den här kammaren och fattar beslut. Ändå är väldigt svårt att få stöd för att reformera föräldraförsäkringen på sikt så att man kan ändra dessa normer. Det finns en del som käckt slänger ur sig: "Gör bara andra val!" Om det vore så enkelt skulle mycket i världen se annorlunda ut. Men vi styrs av både lagar och normer. Som tur är går båda att påverka - om man vill.
Herr talman! Något som det inte talas lika högt om är vad det ojämställda ansvaret betyder för dem som i mindre utsträckning är föräldralediga, vabbar och tar ansvar för familjens sociala band. Det är att män blir mer ensamma.
Kamratposten gjorde 2018 en omskriven undersökning om vem som barn helst pratar med om de är ledsna. Av 1 700 barn som svarade angav de flesta att de helst pratade med sin mamma eller en kompis. Först efter "ingen alls" kom pappa.
En undersökning från sociologiska institutionen vid Stockholms universitet visar bland annat att risken för skilsmässor ökar i relationer där män inte tar ut föräldraledighet. När relationerna tar slut blir väldigt många män ensamma. Nästan var femte man i Sverige saknar en vän. Det är inte så konstigt, för den som tar ansvaret för familjen producerar också det sociala kittet. Ensamhet och brist på relationer leder dokumenterat till sämre hälsa, ökad risk för depression och i värsta fall till för tidig död.
Kommer ett mer jämlikt uttag av föräldraförsäkringen att lösa alla dessa problem? Självklart inte; det är inte magi vi pratar om. Det behövs naturligtvis mer. Men det har betydelse. Hur vi förväntas bete oss, normer, påverkar våra livsval.
Herr talman! På Signes tid fanns det inget barnbidrag. Det allmänna barnbidraget infördes först 1947. Då var det 260 kronor per barn och år, och i dag uppgår det allmänna barnbidraget till 1 250 kronor per månad.
Min äldsta dotter har gett mig mitt första barnbarn. Hon ville mer än allt dela föräldraförsäkringen med Xzerxez pappa, men så kunde det tyvärr inte bli. Är man ung då man får barn är ens ekonomiska muskler tunna. Men om man har fått lära sig att vara varsam med sina resurser och om det finns trygghetssystem går det. Förra mandatperioden höjdes underhållsstödet och så även inkomstgränsen för bostadsbidraget, grundnivån i föräldrapenningen samt barnbidraget, som innan dess inte höjts på hela tolv år. Det är reformer som bidrar till att Saga själv kan klara av föräldraledigheten och föräldraskapet tills hennes sons pappa kan vara delaktig i hans liv. Marginalerna är små, men hon klarar det själv och kan därmed också välja vilka som ska finnas i hennes familj. Det är en lyx som hennes gammelgammelmormor Signe inte hade.
Nu har mitt barnbarn precis börjat förskola, och hans mamma börjar på ett nytt jobb i veckan samtidigt som hon studerar, eftersom hon har tänkt att i framtiden bli polis. I de flesta hushåll i dag är det två heltidsarbetande. Reformerna har ökat arbetskraftsdeltagandet så att kvinnor i Sverige ligger i topp. Men det är också svårt ibland när man är två heltidsarbetande föräldrar. Olika yrkesroller ger olika möjligheter att vara flexibel, att kunna jobba in en halv dag för att ta med sina barn för att låt oss säga pröva ut glasögon. Det är inte inom alla yrkesgrupper som man kan göra det, särskilt inte inom LO-kollektivet.
Vi socialdemokrater vill att livet som förälder ska bli lättare genom några extra dagar per förälder som du kan använda för att vara delaktig i dina barns liv. Vi har kallat reformen föräldraveckan. Det är helt enkelt ett sätt att fortsätta att bygga på och utveckla den ekonomiska familjepolitik som tjänat Sverige väl. Det har som bekant hänt en del sedan Signe föddes, och vi tror att familjepolitiken behöver följa med sin tid.
Den ekonomiska familjepolitiken har tillsammans med andra reformer gett människor friheten att välja hur de vill leva sina liv. Det är effekten av socialdemokratisk familjepolitik under 100 år.