Herr talman! Ibland ser man inte skogen för alla träd. Jag är lite osäker på om det är för låg nivå att börja så, men jag gör ett försök. Vi har väldigt många träd i Sverige. De växer och frodas med mer eller mindre hjälp från mänskligt håll. Däremot har vi mer och mer ont om riktig skog. Riktig skog är något helt annat än granplantager där alla träd är likadana till art och ålder och där de huggs ned innan de fått en chans att bli gamla.
En riktig skog är en skog som fått utvecklas på egna villkor där träd av olika sorter och olika åldrar växer tillsammans tills de faller självmant om det inte kommer en skogsbrand eller något emellan, och när de fallit får de ligga kvar. En sådan skog myllrar av arter som är beroende av sin egen lilla nisch. Vissa är kanske beroende av en specifik trädart, andra är mest intresserade av att träden är riktigt gamla och ytterligare andra struntar helt i vad det är för träd så länge de är döda. En skog som myllrar av arter är betydligt mindre sårbar för stormar, insektsangrepp och andra störningar än en plantage där alla ägg ligger i samma korg.
Med tanke på att ett förändrat klimat kommer att innebära mer påfrestningar på skogen skulle man kunna tro att vi var extra angelägna om att verkligen behålla den biologiska mångfald som är vår försäkring mot de här förändringarna. Men tvärtom utarmar vi den biologiska mångfalden på ett ofta oåterkalleligt sätt. När gammelskogen väl är fälld är det svårt att plantera ny. Det är klart att det går att plantera ny skog, men det är svårt att plantera skog som är ett par hundra år redan från början. Därför är det så viktigt att bevara de rester av skog som aldrig kalhuggits som vi fortfarande har kvar.
Artdatabanken varnar för att var tionde svensk skogsart i dag är rödlistad. Tre av fyra rödlistade arter minskar så kraftigt att deras framtid inte är säkrad, och 5 procent av dessa arter är redan utdöda i Sverige. Och här pratar vi om att andra länder ska sluta skövla regnskog. Artdatabankens recept är att mer skog måste skyddas helt från avverkning samtidigt som den skog som brukas måste brukas med större miljöhänsyn. Jag tycker att det är ett klokt recept. I vår miljöpartistiska budget föreslår vi mer pengar för att skydda värdefulla skogar, så jag ska inte orda mer om det här.
I stället ska jag orda mer om den andra biten, nämligen större miljöhänsyn i skogsbruket. Vår skogsvårdslag är i dag så lustigt formulerad att den miljöhänsyn som krävs enligt lagen är lägre än den som krävs för att nå de skogspolitiska målen. Det lägger så klart ett mycket stort ansvar på skogsägarna att själva frivilligt visa större miljöhänsyn än vad lagen kräver.
Trots de låga lagkraven visar granskningar att inte ens två tredjedelar av avverkningarna lever upp till lagens krav. Den exakta siffran har diskuterats, men oavsett om det skulle vara några procent mer eller mindre är det en allvarlig tankeställare.
I den debatt vi hade för en stund sedan pratade vi om miljöbalken, och då sade jag att man samlat en rad miljölagar under samma paraply och med samma övergripande principer. Men skogsvårdslagen fick fortsätta att vara en egen lag också efter att man hade tagit fram miljöbalken. Det innebär till exempel att skogsavverkningar inte möter samma miljökrav som andra miljöfarliga verksamheter.
Att flytta in skogsfrågorna i miljöbalken tror jag skulle vara ett sätt att stärka miljöhänsynen. Ett annat sätt vore att ge miljöorganisationer utvidgad talerätt vid fler skogsåtgärder än i dag. I dag finns det till exempel ingen möjlighet att överklaga om en skogsägare anmäler att hen vill avverka ett värdefullt skogsområde. För att veta om området som eventuellt ska avverkas är värdefullt eller inte behövs för övrigt fler fältbesök från Skogsstyrelsens sida.
Endast en mindre del av Sveriges nyckelbiotoper, alltså områden med särskilt höga naturvärden, bedöms vara identifierade, och då kan de här naturvärdena försvinna för evigt om ingen är där och kollar på området innan man hugger.
Om det är en resursfråga för Skogsstyrelsen är det inte mer än rimligt att skogsägarna betalar en avgift för tillsynen precis som görs på många andra områden. Målet borde vara en nollvision för avverkning av nyckelbiotoper.
En annan aspekt för att få ett mer miljöanpassat skogsbruk är att stimulera det hyggesfria skogsbruket, vilket är en form av kontinuitetsskogsbruk. Det finns i dag en del skogsägare som vill bruka sin skog med mer skonsamma metoder. De vill inte hugga bort allt på en gång utan plocka lite i taget så att skogen förblir en riktig skog med träd i olika åldrar och av olika arter. Det kan vara en ekonomisk fråga som är orsaken, till exempel att man vill slippa de kostnader som är förknippade med ett mer intensivt skogsbruk och för att man vill ha en mer jämn ström av intäkter när man plockar lite hela tiden i stället för att ta allt på samma gång. Det kan också vara så enkelt att man vill slippa ha fula hyggen där man bor om man själv bor vid skogen, eller så är det miljöhänsynen som är vägledande.
Hyggesfritt skogsbruk erbjuder inte bara fördelar för den biologiska mångfalden utan också för klimatet. Trots dessa fördelar klagar skogsägare som vill använda sig av hyggesfria metoder och som känner sig motarbetade på olika sätt. Det finns lite olika uppfattningar om i vilken utsträckning som lagstiftningen i sig sätter käppar i hjulet och i vilken utsträckning det snarare handlar om bemötande och attityder hos Skogsstyrelsen och andra aktörer. Det minsta man kan begära är att man har den kompetens inom Skogsstyrelsen som behövs för att ge bra råd för att stödja de människor som vill ställa om sitt skogsbruk och använda hyggesfria metoder.
Herr talman! I skogsbruket, liksom på många andra områden, ställs ofta miljö mot ekonomi. Och visst är det så att det träd som huggs ned för att bli ved, papper, en stol eller något annat inte samtidigt kan stå kvar till glädje för lavar, insekter och fåglar eller vad det nu månde vara. Men i det längre perspektivet är miljöhänsyn en förutsättning också för ekonomin.
Vår ekonomi är beroende av de tjänster som naturen ger oss gratis. Det är inte vår förtjänst att träden växer, även om vi ibland hjälper dem på traven. Utarmar vi de här arterna och därmed de tjänster de gör oss kan det bli dyrt framöver. De där skägglavarna och skalbaggarna är ingen lyxprodukt som vi kan ha eller mista. En del kanske är det, men vi vet inte riktigt. Säkert kommer skogen att stå kvar även om just den där lilla skalbaggen försvinner, men vi vet inte vilka arter som kommer att vara avgörande för att vi ska kunna möta de förändringar som kommer framöver med inte minst ett förändrat klimat.
Därför är det viktigt att behålla den biologiska mångfalden som en försäkring. De arter som försvinner gör det för evigt. Därför gäller det att vi ställer om skogspolitiken nu. Som en liten del i det yrkar jag bifall till reservation 8.