Fru talman! Vi ska i dag ta ställning till förslag som har kommit fram i anslutning till den uppföljning som har gjorts av riksrevisionsreformen.
Den 22 maj 2007 träffades för första gången den parlamentariska utredning som hade tillsatts och som hade till uppgift att följa upp den reformering som gjordes 2003 av den statliga revisionen. Det var då som Riksrevisionen bildades som en ny myndighet under riksdagen. Jag fick för egen del förmånen att ingå i den utredningen. Det är alltså nästan på dagen tre år sedan det arbete med översynen inleddes som nu ska resultera i ett antal riksdagsbeslut.
Jag ska uppehålla mig vid ett par frågor som har varit föremål för diskussion i utredningsarbetet. Men innan jag går in på några sakfrågor, fru talman, vill jag säga att jag tycker att det är positivt att kunna konstatera den enighet som har funnits både i utredningen och i konstitutionsutskottets behandling av riksdagsstyrelsens framställan. Det finns en stor samsyn mellan de olika partierna. Jag tror, fru talman, att samsyn kring organiseringen av revision är en väsentlig förutsättning för att skapa legitimitet för revisionen som sådan och inte minst för de iakttagelser och påpekanden som en revisionsinsats leder fram till.
Utredningen mynnade ut i både stora och små förslag till förändringar. Jag tycker inte att det finns någon anledning för mig att försöka kommentera alla, utan jag kommer att nöja mig med att lyfta fram tre frågor som har varit föremål för relativt omfattande diskussioner och som jag för egen del har tyckt vara väsentliga.
En av de frågorna har varit på vilket sätt revisionsrapporter och efterföljande iakttagelser ska komma riksdagen till del. Dagens ordning med två vägar in i riksdagen har haft uppenbara brister. Ordningen med att regeringen har redovisat sina bedömningar av gjorda revisioner i samband med budgetpropositionen har lett till att det materiella innehållet i budgetpropositionen har tagit överhand och kommit att skyla över intresset för revisionsrapporten. Behandlingen av revisionsrapporterna har inte fått sin berättigade uppmärksamhet.
Inte heller ordningen att Riksrevisionens styrelse kan lämna över en revisionsrapport till riksdagen har varit särskilt effektiv. Det vanliga när aktuellt utskott skulle behandla en framställan från Riksrevisionens styrelse blev att man var tvungen att vända sig till regeringen för att efterhöra vad som eventuellt hade gjorts och vad som planerades. När aktuellt utskott hade ställt den frågan stannade processen av därför att man var tvungen att avvakta vad regeringen skulle komma att svara.
Därför tycker jag att förslaget som finns i betänkandet nu är bra, att granskningsrapporterna ska lämnas direkt till riksdagen i kontinuerlig ordning och att regeringen till riksdagen inom fyra månader - det var tre månader i utredningsförslaget, men processen i riksdagen har lett till en utökning till fyra månader - i en skrivelse ska redovisa vilka åtgärder man har vidtagit eller planerar att vidta. Efter det äger riksdagen frågan på ett helt annat sätt och kan ta ställning till om de redovisade planerade åtgärderna eller vidtagna åtgärderna är tillräckliga.
Här förtjänar också, tycker jag, att nämnas att det har varit en tämligen omfattande diskussion om vem som ska vara mottagare av rapporterna och av regeringens skrivelse i anledning av rapporterna. Det diskuterades väldigt mycket om ett särskilt revisionsutskott eller om det skulle vara befintliga fackutskott. Jag tycker att det har gjorts en klok avvägning när förslaget har landat i fackutskottsprincipen.
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att hela riksdagen både känner sig delaktig i och känner ansvar för att ta vara på vad som har framkommit i genomförda revisioner. Då tror jag att det hade varit olyckligt om vi hade inrättat ett nytt organ för revisionsfrågor. Risken är enligt min mening uppenbar för att stora delar av riksdagen hade känt sig utanför hanteringen och behandlingen av revisionens iakttagelser.
Den tredje frågan jag ska ta upp och kort kommentera är frågan om det så kallade tredelade ledarskapet. Det har diskuterats mycket nogsamt, vägts för och emot. Jag känner mig trygg i att det slutligen blev en ordning där vi bibehåller det delade ledarskapet samtidigt som det tydliggörs att en riksrevisor ska ha ansvar för den administrativa ledningen.
Här kan man naturligtvis väga för och emot, men en dimension i det, fru talman, är att vi i princip har oavsättliga revisorer. Genom det finns det faktiskt, tycker jag, också en viss form av maktdimension i hur vi organiserar revisionen. Bland annat mot den bakgrunden tycker jag att det delade ledarskapet är bra och att det är positivt att det bibehålls.
Det var tre sakområden, tre områden som har varit föremål för diskussion som jag som sagt ville kommentera. Jag ska, fru talman, sluta med något kanske ovanligt, nämligen att ställa en fråga. Vi ställer ofta frågor till varandra i det här huset. Ibland förväntar vi oss vissa svar och ibland ställer vi frågor för att den vi ställer frågan till förhoppningsvis inte ska kunna svara. Nu ställer jag en fråga som jag inte har något svar på själv, men som jag har funderat lite grann över. Det handlar om kvalitetsdimensionen. Förutsättningen för att revisionen ska uppfattas som legitim är att den har hög kvalitet. Hur utvecklar vi kvalitetskriterier? Hur tillser vi att de kvalitativa aspekterna i revisionsarbetet utvecklas? Då kommer jag till min fråga som jag inte har något svar på: Vem granskar granskaren?
Med den frågan, fru talman, hängande lite grann i luften, yrkar jag bifall till förslaget i KU:s betänkande och avslag på aktuella motioner.