Fru talman! Jag inser att en del inte vill att jag ska förlänga debatten, men jag tänker ändå ägna några minuter åt detta mycket viktiga betänkande. Det är inte så ofta vi i kammaren diskuterar revisionsfrågor på detta sätt. Visserligen diskuterar vi ofta resultatet av olika granskningsrapporter, men vi diskuterar väldigt sällan hur riksdagens möjligheter att utöva kontrollmakt gentemot regeringen kan stärkas.
Precis som har sagts tidigare är det nu sju år sedan Riksrevisionen bildades, och för tre år sedan beslöt riksdagsstyrelsen att det var dags för en översyn av reformen. Om det var för tidigt eller inte kan vi naturligtvis diskutera; det finns inte
en
sanning i detta. Jag är dock glad att det precis som Billy Gustafsson tidigare nämnde är sju partier som faktiskt är eniga både i utredningen, riksdagsstyrelsen och KU. Till skillnad från vad flera andra före mig har sagt tror jag nämligen att denna reform kommer att göra att vi får en ännu mer effektiv och träffsäker revision.
Jag tänker ägna en minut åt att ge en historisk tillbakablick. Statlig revision är ingenting nytt, utan det har funnits i Sverige sedan 1500- och 1600-talen. Riksdagens revisorer inrättades dock 1810, och uppgiften på den tiden var att på ständernas vägnar granska riksräkenskaperna. Man ville helt enkelt balansera kungens makt och ge riksdagens finansmakt en reell innebörd.
Drygt hundra år senare bildades Riksräkenskapsverket, och det kan man säga var det första statliga revisionsorganet i modern mening. Det handlade mycket om kamerala funktioner, men redan då hade man som uppgift att pröva om myndigheternas anslag var ändamålsenliga. År 1943 tillkom Statens sakrevision, som skulle kontrollera att den statliga verksamheten var ändamålsenlig och sparsam. Dessa två myndigheter slogs 1961 ihop till Riksrevisionsverket, som fick i uppgift att både bedriva sakrevision och räkenskapsrevision.
Vi har i Sverige en lång tradition som vi ska vara stolta över. Vi har länge tyckt att en årlig finansiell revision har varit viktig, men vi har också som riksdag varit måna om att veta ifall saker har gjorts på bästa och om man har gjort det på ett för skattebetalarna - medborgarna - kostnadseffektivt sätt. Bildandet av den nuvarande myndigheten föregicks som ni vet av tre utredningar här i riksdagen. Till slut landade man 2003 i bildandet av Riksrevisionen.
Det fanns en principiell ståndpunkt som riksdagen var väldigt noga med vid den tiden, och det var att den nationella revisionen skulle ligga här, under riksdagen. Att splittra resurser på två myndigheter var inte optimalt, och dessutom kunde man absolut ifrågasätta oberoendet när en myndighet underställd regeringen också granskade regeringen och andra myndigheter. Med denna nya ordning har vi i både riksdag och regering fått bättre kunskapsunderlag för det politiska beslutsfattandet. Det var alltså många som var glada när Riksrevisionen kom på plats 2003.
Fru talman! Jag vill bara nämna ett par saker i denna utredning. Vi har från både Billy Gustafsson och Ingvar Svensson hört lite om de förändringar som nu sker. Jag är dock övertygad om att det faktum att vi får ett entydigt beslut för hanteringsordning kommer att leda till ökad tydlighet och transparens, vilket är otroligt centralt ur ett medborgarperspektiv. Som vi tidigare har haft det - två vägar - har krånglat till situationen.
Riksrevisionen, som är en myndighet under riksdagen, kommer i framtiden att lämna sina effektivitetsgranskningar direkt till riksdagen. Riksdagen svarar för att de sedan överlämnas till regeringen för yttrande. Eftersom regeringen har fyra månader på sig att tala om för riksdagen vilka åtgärder man tänker vidta eller har vidtagit tror jag att detta kommer att sätta ett ökat tryck på regeringen och också öka aktiviteten här i riksdagen.
Fru talman! Det fanns en stor enighet om att styrelsen skulle ersättas med ett parlamentariskt råd. Jag ingick också i den utredning som både Billy och Ingvar nämnde tidigare, och vi var eniga i beslutet även om vi sedan hade en stor diskussion om vart granskningarna ska komma och vem som ska behandla dem i riksdagen.
Jag delar inte meningen att vi nu kommer att se att effektivitetsgranskningarna helt kommer att försvinna här i riksdagen. Vi hade i denna utredning många, långa diskussioner om huruvida vi ska ha ett revisionsutskott eller inte. Jag vill säga att denna fråga är otroligt genomarbetad. Vi har studerat andra länder. Detta är inget vi kom på över en kafferast och tänkte: Det här var en bra idé.
Sveriges parlament liknar inte andra parlament. Vi har en fackutskottsprincip där utskotten ansvarar för budget, och utskotten ansvarar för lagstiftning. Därför tycker vi också att det är rimligt att utskottet tar denna uppgift på allvar, tar till sig dessa granskningar och bearbetar dem. Vi tror att styrelsen på många sätt har varit ett filter mellan riksdag och riksrevision och att detta blir en närmare koppling.
Det är enligt mitt sätt att se på det inte så att styrelsen är den som granskar granskarna. Nej, de som granskar granskarna måste vara helt andra aktörer. Vi har till exempel ett vetenskapligt råd. Vi har också sett att Riksrevisionen använder utländska akademiker för att se om det är en bra kvalitet i rapporterna. Det är inte riksdagsledamöter som ska vara de främsta granskarna av kvalitet, men det är absolut viktigt att vi också ställer rätt frågor. Jag har dock mer tilltro till riksdagsledamöterna i utskotten än vad vi hörde tidigare. Jag tror att det i alla utskott finns många kloka riksdagsledamöter som kommer att ställa mycket relevanta frågor.
Jag hoppas och tror att vi kommer att få en mer aktiv riksdag och mer aktiva utskott. I dag har det ändå varit så att utskotten på något sätt har tänkt att Riksrevisionsstyrelsen sköter detta och att man inte behöver bry sig så mycket om granskningarna. De har kommit som ärenden, och man har diskuterat dem lite lätt. Nu får vi dock en snabbare ordning. Rapporterna kommer fortare hit, regeringen måste reagera snabbare och utskotten kommer att bli mer aktiva. Det är min fulla övertygelse. Med detta sagt finns det dock fler sätt att göra det på. Det finns inte bara ett rätt sätt här, tror jag.
Min talartid går, och då pratar jag ändå fort. Jag ska nu försöka säga något slutligt om effektivitetsgranskningarna, som jag tycker är otroligt viktiga. Det är inte så att vi i utredningen från början bara läste igenom Anders Grönlunds rapport och tänkte att han hade rätt, gjorde vår egen tolkning av detta och sade att vi vill se en viss annan fokusering på dessa effektivitetsgranskare. Vi ska komma ihåg att Riksrevisionens bildande 2003 inte föregicks av en diskussion här i riksdagen om hur effektivitetsgranskningarna skulle se ut. Jag tror att riksdagen då trodde att dessa rapporter i mångt och mycket skulle fortsätta att ha ungefär samma inriktning som tidigare. Så blev inte fallet. Fallet blev i stället att vi gjorde våra egna.
Vi hade två personer som under flera år arbetade heltid i denna utredning, så vi gjorde också en egen granskning av hur rapporterna såg ut. Det var väldigt tydligt så att rapporterna hade ett fokus på regelefterlevnad, och det ska de även fortsättningsvis ha. Det är viktigt att Riksrevisionen arbetar med denna form av effektivitetsgranskning, som kallas compliance. Till viss del gör dock även JO det, för de har också regelefterlevnad, men vi vill se en bredare ansats i dessa rapporter. Vi som riksdag tycker att det är viktigt med dessa tre e:n - economy, effectiveness och efficiency. Varför tycker vi det? Låt mig säga att det inte är insnävning utan en breddning.
När det gäller efficiency handlar det inte främst om att sänka kostnaderna, utan det handlar om att se om det går att få ut mer verksamhet från insatta pengar. När vi pratar om economy handlar det om kostnadsbesparingar, och vi har i flera rapporter nu på slutet sett att dessa diskussioner kommer med mycket mer i granskningsrapporterna. Det svåraste begreppet är naturligtvis effectiveness, eftersom det inte handlar om att ta sin utgångspunkt i resursåtgången utan att mycket mer diskutera förhållanden mellan mål, medel och effekter. Det är ingen lätt form av granskning; det är inte
ett
sätt att granska, men det är ett annat angreppssätt som jag tror att riksdagen behöver mycket mer av.
Vi behöver både compliance - regelefterlevnad - och det mycket bredare anslaget av de tre e:na. Detta tror jag också kommer att göra att medborgarna uppfattar att de mycket mer kan se om de har fått ut rätt sak ur sina skattepengar och om dessa används på bästa sätt. Vi kan gå tillbaka ända till 1920 då man var tydlig med att prata om huruvida det var ändamålsenligt och sparsamt. Detta vill vi se mer av från Riksrevisionen.
Fru talman! Vi ska vara jättestolta över den tradition vi har både av finansiell, årlig revision och sak- och effektivitetsrevision. Det är en central uppgift för riksdagen att utöva kontrollmakt. Vi vet att vi som politiker tenderar att prata om framtiden hellre än att titta bakåt. Men vi har det här som uppgift, och det är viktigt att alla tar den uppgiften på allvar.
Med en oberoende revision som skickar rapporterna direkt till oss tror jag att vi kommer att få mer aktivitet. Vi måste alla ta ansvar för att det blir mer aktivitet och att vi får ett större fokus på den viktiga uppgift som vi faktiskt har: att granska regeringen och dess myndigheter.