Herr talman! Dagens debatt handlar om ett betänkande, med anledning av regeringens proposition, där det föreslås förändringar i lagtexten när det gäller arbetslösa personer som söker ekonomiskt bistånd.
I huvudsak handlar det om ett tydliggörande av krav på den enskilde som redan finns i lagen att i första hand själv tillgodose sina behov. Bestämmelsen innebär att den som inte kan försörja sig men kan arbeta har rätt till försörjningsstöd om hon eller han står till arbetsmarknadens förfogande. Men om man har godtagbara skäl har man naturligtvis rätt till stöd även om man inte klarar av att ta ett jobb. Det föreslås att detta träder i kraft den 1 juli i år.
Ekonomiskt bistånd är det yttersta skyddsnätet i vårt sociala trygghetssystem. Rätten till bistånd bygger på en individuell behovsbedömning. Enligt Socialstyrelsens årsrapport om ekonomiskt bistånd från 2014 betalades det ut drygt 10 miljarder under 2014, och det var ungefär 4,2 procent av befolkningen som var nödgad att ta emot detta stöd. Arbetslöshet är den vanligaste orsaken till att man söker ekonomiskt bistånd.
Denna utveckling kan naturligtvis ses mot bakgrund av nedmonteringen av transfereringssystemen som skedde under Alliansens åtta år vid makten. Där delar jag det som föregående talare, Maj Karlsson, sa. Vi såg då ett stort antal människor som var arbetslösa och som kom till socialtjänsten men som tidigare inte hade kommit dit.
I 4 kap. 1 § i socialtjänstlagen regleras individens rätt till bistånd. Det är viktigt att i detta sammanhang påpeka att det handlar om en individuell bedömning som är relaterad till vilket behov man har. Insatserna ska vara utformade så att den enskilde så fort som möjligt ska kunna försörja sig själv. Socialtjänsten har dessutom skyldighet att samarbeta med andra myndigheter för att kunna förbättra denna hjälp.
Det som regeringen föreslår i propositionen är egentligen att de krav som redan finns, och som under åren har fastställts genom olika domar och rättspraxis, ska tydliggöras.
Därför föreslås en generell bestämmelse. Det är fortfarande socialnämnderna ute i kommunerna som ska kunna anpassa insatserna utifrån behoven. Förslaget kommer att tydliggöra för den enskilde vad som förväntas av honom eller henne vid arbetslöshet, då kraven i princip kommer att bli desamma när man söker ekonomiskt bistånd och arbetslöshetsersättning.
Det kommer också att ge en bättre förutsebarhet för sökande, och rättssäkerheten kommer att öka. Framför allt kommer förslaget att ge en bättre ansvarsfördelning mellan socialtjänsten och Arbetsförmedlingen, eftersom målgruppen tydliggörs. Det innebär att den enskilde i första hand, om han eller hon är arbetsför och obehindrad att arbeta, ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden.
Det innebär dock inte, herr talman, att den som är sjuk eller har behov av andra insatser - till exempel arbetsträning eller medicinsk rehabilitering - ska tvingas stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är viktigt att i detta sammanhang påpeka betydelsen av rehabiliteringsinsatser för att ge den enskilde människan ett självständigt liv. Där är lagen väldigt tydlig, och den är även tydlig om att en individuell bedömning ska göras.
Att vara arbetslös ökar markant risken för framför allt psykisk ohälsa. Jobbet står för mycket mer än bara ekonomin; det står också för ens identitet, självförtroende och sociala tillhörighet. Arbetslöshet kan till och med leda till för tidig död, enligt vetenskapliga rapporter. Att ställa rimliga krav på den enskilde är därför en preventiv åtgärd för att ge bättre förutsättningar till hälsa. Ingen mår bra av vara utan meningsfull sysselsättning. Men det är i sammanhanget viktigt att poängtera att man ska ha fysiska eller psykiska möjligheter att ta ett jobb. Att uppbringa stöd utan andra insatser är fundamentalt fel. Vi vet att man mår bättre när man upplever ett sammanhang i livet.
Avslutningsvis innebär detta att man ska vara aktivt arbetssökande och inskriven hos Arbetsförmedlingen. Regeringen anser att kraven ska vara generella. Det är individuell bedömning som gäller, och socialtjänsten ute i kommunerna ska ha rätt att slipa på utformningen. Som jag tidigare nämnt kan dock kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande förändras om det finns sjukdom i familjen eller särskilda skäl hos barnen. Barnperspektivet gäller.
Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på kommittémotionen.