Herr talman! Jag hade tänkt försöka hålla mig borta från den här debatten, men när jag fick höra att det inte finns några bevis för att jobbskatteavdraget ger nya jobb måste jag faktiskt påtala att det finns flera som har utvärderat det. Sedan kan man diskutera om det är ett antal tio tusen över hundra tusen eller om det är runt hundra tusen nya jobb man har fått tack vare jobbskatteavdraget.
Det här är dock en otroligt intressant fråga om man bryr sig om dem som står utanför arbetsmarknaden, alltså om man tycker att förtidspensionering är en lösning. Jag tycker inte det. Det finns forskning som mycket klart visar att vi har en överdödlighet. Det är inte så konstigt om ingen bryr sig om en och ingen frågar efter en. Jag har träffat människor hemma i Avesta som säger: Jag går på Coop och handlar tio minuter före stängningsdags, för då kanske jag slipper möta någon. Jag orkar nämligen inte det.
Jag har dock träffat dem som har fått jobb tack vare olika resurser. Ta Finsam, som fanns innan Alliansen kom. Jag var kommunalråd i Avesta under mandatperioden 2002-2006 då Finsam infördes, och där jobbade vi med människor som hade stått utanför arbetsmarknaden i upp till tio år. Att se glädjen i deras ögon när de har ett jobb att gå till där de känner sig behövda och blir sedda är en av de viktigaste drivkrafterna för oss politiker. Vi ska verkligen slåss för dem som står utanför arbetsmarknaden.
Man kan göra det ganska enkelt för sig genom att på olika sätt påstå att vi med skattesänkningar och annat jobbar emot, men det är precis tvärtom. Jag tror att vi måste bli ännu bättre på det här. Statistiken eller rättare sagt forskningen är ganska tydlig: Om jag har ett jobb där jag varken tycker om arbetsgivaren eller jobbet blir jag förr eller senare sjukskriven. Blir jag då sjukskriven i över tre månader vet vi att risken att hamna i bestående utanförskap är otroligt hög.
Det här måste vi naturligtvis jobba hårt med.
Någonting väldigt positivt är det som visas av den statistik som Lars Beckman berörde i ett tidigare inlägg, att långtidsarbetslösheten sjunker.
Sedan har vi en match att ta med dem som inte är födda i vårt land. Där ser vi att arbetslöshet fortfarande ligger relativt högt. Samtidigt visar statistiken tydligt att det verkligen har varit en framgångssaga med de nya jobben, som i mycket stor utsträckning har gått till dem som haft lite svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.
Om man nu tror på forskningen, vilket jag gör i det här fallet, tror jag att vi måste få ett nytt synsätt när det gäller trivsel på jobbet. Både arbetsgivare, fack och andra ska coacha mig, om jag inte trivs på jobbet, till nya arbeten där jag trivs så att när jag vaknar på måndag morgon tycker jag att det är jättekul att gå till jobbet i stället för att vakna på måndag morgon och fundera: Kan jag hitta på en ursäkt för att inte gå dit i dag?
Man behöver inte vara raketforskare för att komma till den slutsatsen att om jag tycker att det är kul att gå till jobbet mår jag mycket bättre. Här tror jag att vi har en tradition i det här landet att man ska vara en stannande. Man får en guldklocka om man har varit 35-40 år på samma företag. Det är inte säkert att det är det allra bästa alla gånger. Man kanske ska prova lite nytt.
Det är en intressant diskussion, men att jobba stenhårt mot utanförskap hoppas jag att vi kan hjälpas åt med.