Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, som handlar om att vi måste ha en nollvision när det gäller den narkotikarelaterade dödligheten.
Den här debatten handlar om de motioner som väckts under allmänna motionstiden i höstas och hösten dessförinnan. Samma dag som vi håller den här debatten går motionstiden ut för Missbruksutredningen. Där har Vänsterpartiet väckt en omfattande motion, men den debatten har vi den 15 maj. Därför känns det lite rumphugget att ha debatten i dag eftersom många av de förslag som vi har lagt fram kommer om en månad.
Men det är ändå en viktig debatt. Sveriges restriktiva narkotikapolitik är en viktig orsak till att vi har färre ungdomar som experimenterar och prövar narkotika. Det är mycket bra. Däremot finns det anledning att känna oro inför den ökade användningen av cannabis, främst bland unga killar i storstäder.
Och det finns kanske anledning att känna en ännu större oro över nätdrogerna. Som sades tidigare förändras sammansättningen snabbt av profitörerna. Man har svårt att hänga med när de bara ändras lite och inte blir illegala längre. Det arbetet måste utvecklas. Det är också bra att vi har storstadssatsningen, trestadssatsningen, när det gäller cannabis. Jag kan tänka mig att det är fler städer i Sverige som gärna skulle vilja få lite statligt stöd och hänga på där.
Vilka som fastnar i ett tungt missbruk hänger samman med människors bakgrund. Genom forskning vet vi att det finns ett tydligt samband mellan hög ungdomsarbetslöshet och ett ökat missbruk bland ungdomar. Därför är till exempel Vänsterpartiets ungdomsgaranti för att råda bot på den massiva ungdomsarbetslösheten en av allra viktigaste förebyggande åtgärderna. Inga ungdomar som har gått arbetslösa i tre månader eller mer ska behöva göra det, utan de ska få jobb till avtalsenlig lön eller utbildning som ska vara yrkesinriktad eller syfta till gymnasiekompetens. Av de 100 000 ungdomar som nu är arbetslösa eller finns i aktivitetsstöd har två av tre varit arbetslösa mer än tre månader.
Maria ungdomsmottagning här i Stockholm jobbar med ungdomar med missbruksproblem. I sitt arbete och i sin forskning har de pekat mycket tydligt på att det handlar om ungdomarnas hela situation. Det gäller att inte bara fokusera på missbruket, som man gör när det gäller äldre, utan man måste ta tag i hela livssituationen. De här ungdomarna kommer ofta från familjer med problem. De har själva problem. De har ångest, depression och ibland psykiatriska diagnoser. Det fungerar inte i skolan och inte hemma. Detta pekar på nödvändigheten av att jobba tvärprofessionellt och brett med de här ungdomarna. Det pekar också på behovet av tidiga insatser. Man har kunnat se att det har strulat kring de här ungdomarna redan när de var barn.
I vår budget har vi i Vänsterpartiet avsatt pengar för att göra Maria Ungdom till ett nationellt kompetenscentrum där man ska bedriva både behandling och forskning som man sedan kan sprida vidare.
En väl utbyggd generell välfärd och en effektiv politik för att minska arbetslösheten, utjämna klyftor och satsa på en skola som inte sorterar eleverna i A- och B-lag utan ger alla elever verktyg för att lyckas är mycket viktiga områden när det gäller att minska ungas droganvändning.
Som sades tidigare är polisen, tullen och Kustbevakningen mycket viktiga. Vi måste bekämpa och komma åt den grova kriminalitet som tjänar stora pengar på narkotikan.
Jag håller med Christer Engelhardt och Socialdemokraterna om att Mobilisering mot narkotika gör ett viktigt arbete. Det är verkligen sorgligt att det arbetet inte togs till vara.
Om vi är framgångsrika när det gäller att få ungdomar att inte pröva narkotika jämfört med andra länder i Europa är vi inte alls lika framgångsrika när det gäller vård och behandling av tunga missbrukare. Här behövs en rad åtgärder och ökad tillgång till vård och behandling. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit en vårdgaranti. Det är något som också finns med i Missbruksutredningen. Vi anser att man bör arbeta vidare med det.
I dag är tillgången till substitutionsbehandling eller läkemedelsassisterad behandling väldigt ojämnt fördelad i landet. Vi anser att detta ska finnas tillgängligt för alla som har behov av det. Erfarenheterna visar att det fungerar allra bäst om man kombinerar det med psykosocial behandling.
Om man går på en läkemedelsassisterad behandling med till exempel metadon i dag och får ett återfall stängs man av i tre månader. Många människor som drabbas av detta ser det som en dödsdom. Överdödligheten är mycket stor hos de här människorna. Det hörde vi också när vi hade en hearing i socialutskottet. Människor tvingas tillbaka till kriminalitet och prostitution när de har börjat få ordning på sitt liv. Jag tycker inte att det är en rimlig ordning.
Sprututbytesprogram för att hindra smittspridning av hiv och hepatit finns bara i några få landsting. Jag tror att det var först i förra veckan som man invigde en verksamhet här i Stockholm. Det skedde efter en mycket lång politisk diskussion. Där har brukarorganisationer, Vänsterpartiets ledamöter i landstings- och kommunfullmäktige och många av dem som jobbar i beroendesjukvården varit mycket aktiva.
Att lämna ett missbruk innebär att man behöver ändra hela sitt liv. Har man haft ett tungt missbruk i många år är det ofta kört med någonstans att bo. Man har inte längre något jobb. Man har kanske avbrutit en utbildning. Relationerna med familj och släkt är många gånger brutna. Vännerna finns inom missbrukarvärlden.
Ska man bli av med sitt missbruk måste man alltså bygga upp allt på nytt. Man måste ha en bostad, man måste ha hjälp till rehabilitering, utbildning eller jobb, och, om inte det är aktuellt, till ett bra liv. Man måste skapa en ny gemenskap och få nya vänner. Att sitta ensam och kämpa för att lägga av med ett drogmissbruk är väldigt tufft.
Här måste kommunernas arbete utvecklas. Sociala företag och arbetskooperativ har gett många människor möjlighet att starta på nytt. Basta och Vägen ut i Göteborg är exempel detta. Brukarorganisationerna har också en mycket stor betydelse, och deras kunskaper och erfarenheter måste tas till vara. En kvinna eller man som försöker lämna ett missbruk ska självfallet ha ett stort inflytande på vilken behandling och vilka insatser som ska erbjudas.
Vänsterpartiet är för en restriktiv narkotikapolitik, men vi anser att det är fel att kriminalisera den människa som har fastnat i ett missbruk. Det stigmatiserar ytterligare människor med narkotikaberoende.
Kvinnor med beroende har ofta mer omfattande problem än män. De börjar tidigare, söker vård senare och är ofta sjukare både fysiskt och psykiskt då de söker vård. De har använt mer och tyngre droger under längre tid. De har varit utsatta för våld och sexuella övergrepp i mycket högre utsträckning än män. De har fler problem med ursprungsfamiljerna. De har försökt begå självmord i mycket högre omfattning än män.
Till det kommer att många kvinnor bär, föder och vårdar barn. Många har barn som är omhändertagna. Den sociala stämplingen är svårare för kvinnor. Man ser ännu mer ned på en kvinnlig missbrukare än på en manlig. Det betyder att rehabiliteringen måste ta hänsyn till detta. De är dessutom i minoritet, omkring 25-30 procent av gruppen. Sannolikt skulle många fler kvinnor som söker vård göra detta om det fanns utrymme och kunskap för att möta deras behov. Därför måste missbruksvården ha kunskaper och utveckla vård och behandling utifrån kvinnors individuella behov.
Kvinnliga missbrukare är också våldsutsatta, och de har samma rätt till skydd som andra kvinnor. Så ser det inte ut i dag. Kvinnor som är våldsutsatta, blir misshandlade och utsatta för sexuella övergrepp kan mötas med synpunkten: Sluta själv med ditt missbruk så kan vi se till att fixa det andra.
Så får det inte vara. Vänsterpartiet har nationellt avsatt pengar för resursjourer, och vi kan se hur svårt det har varit för Qjouren här i Stockholm, som är en jour för kvinnor i aktivt missbruk, att få resurser för att kunna bedriva sin verksamhet.
Till sist: Det går att kombinera restriktiv narkotikapolitik med en välutbyggd vård och behandling med respekt för människor i tungt missbruk. Låt oss göra det och inte ställa dessa två saker mot varandra.