Herr talman! Vi har haft den frågan med i vår budget ett par år.
Jag vill ställa en fråga som jag tog upp i mitt förra replikskifte om sprututbytesprogrammen. Sådana program finns i tre landsting, och nu invigdes i förra veckan ett program på försök i Stockholm. Då blir det fyra landsting som har dessa program. Men det finns många fler landsting i Sverige. Här är det fråga om att landstingen i dag måste få med sig kommunerna, som rätt ofta säger nej.
Verksamheten i Malmö och Lund har nyligen utvärderats av Socialstyrelsen. De har pekat på den dubbla funktionen, som jag tycker sprututbytesprogram ska ha. Det handlar bland annat om att av hälsoskäl hindra smittspridning av hiv, hepatit C och så vidare. Det är allvarliga och livshotande sjukdomar. Vidare handlar det om att bygga upp en kontaktyta för personer så att det går att snabbt reagera när något händer och att det finns en ständig kontakt som kan motivera till vård och behandling. Man säger i Malmö och Lund att detta har fungerat bra. Problemet är att det finns för få vårdplatser. När man väl har motiverat dem är det inte alltid lätt att få en plats för vård och behandling. Man jobbar där tvärprofessionellt.
Behöver vi inte ändra på lagstiftningen som har gjort att det är så få landsting som har dessa program? Är det inte viktigt när man ska sluta med ett missbruk att få hjälp och inte ådra sig livshotande sjukdomar under tiden? Detta har gjorts på ett bra sätt i Malmö och Lund. Är det inte värt att programmet får större spridning än i fyra landsting?