Herr talman! Precis som berörts tidigare i dagens debatt är frågor om jakt och viltvård viktiga, och de berör många människor runt om i landet. Det finns, som sagts, ca 300 000 jägare i Sverige. Då ska vi veta att det utöver dessa 300 000 finns minst det dubbla antalet människor som på olika sätt är engagerade.
För mig är det viktigt att lyfta fram att jakt och viltvård är betydelsefullt ur många olika synpunkter, bland annat är det bra ur folkhälsosynpunkt. Jakten har också en viktig social funktion, och dessutom gör jägarkåren en viktig samhällsuppgift genom att förvalta viltstammarna på ett klokt sätt. Den förvaltningen är en viktig del av naturvården och för bevarandet av den biologiska mångfalden. Hade vi inte ett klokt och långsiktigt förvaltande av våra viltstammar skulle den biologiska mångfalden skadas.
Utöver dessa fördelar finns det stora möjligheter att utveckla jaktturismen i vårt land. I Småorts-Sverige och i andra, mer glest befolkade delar av vårt land finns fortfarande behov av fler arbetstillfällen, trots att vi i dag nåtts av rapporter från Ams om att arbetslösheten i landet fortsätter att sjunka. Det behövs fler människor i arbete i det här landet, och där kan jaktturismen vara en av nycklarna. Där finns förutsättningar som leder till att fler människor kommer i arbete. Det handlar om allt från hotell och affärer till olika turistföretag. En aktiv jakt och viltvård kommer att vara till stort gagn för många delar av landet.
Som min kollega Ola Sundell sade gick alliansen till val på ett antal punkter på jaktområdet. Den kanske mest centrala frågan, och den fråga som väckt mest debatt, gäller § 28 i jaktförordningen. Även om frågan debatterats många gånger tidigare i kammaren, också i dag, vill jag dock uppehålla mig lite grann vid den.
För mig handlar § 28 väldigt mycket om trygghet, att känna att man kan bo, leva och verka på landsbygden och samtidigt kunna skydda sin egendom. Många är de som vittnat om den otrygghet de känner när de inte kan skydda sin egendom, sitt privata ägande. Det kan gälla både hundar och tamboskap. Genom vår förändring av § 28 känner många människor nu att ett ok lyfts från deras axlar. De känner att om det skulle uppstå en situation där ett rovdjur hotar till exempel deras hund så kan de agera. Nu kan de skydda sin hund, som ju är en viktig del av familjen. Den förändring vi gör kommer givetvis också att lägga ett ansvar på jägarna. Därför sätter vi en tidsbegränsning på två år, alltså för att kunna utvärdera resultatet.
Jag tror emellertid att vi ska vara försiktiga när vi debatterar dessa frågor, för ibland framställs det hela som att nu när vi förändrat § 28 kommer alla rovdjur att försvinna, att det kommer att bedrivas en okontrollerbar jakt på rovdjur. Så är inte fallet. Också de vars egendom är utsatt för hot från rovdjur är mycket måna om att skyddet ska finnas även fortsättningsvis, och jag tror att den uppföljning som görs efter två år också kommer att visa det. Som sagt, vi var många i valrörelsen som lovade en förändring. Det här är ett av de vallöften som vi nu levererar och som kommer att ha stor betydelse.
Herr talman! Under senare tid har den förändring av småviltsjakten som regeringen beslutade om för några månader sedan diskuterats vitt och brett. Bakgrunden till förändringen var att det fanns ett hot om att vi skulle bli anmälda till EU-domstolen och därmed riskerade att någon annan beslutade över vår jaktpolitik. Den situationen ville regeringen inte hamna i. För att vi själva ska ha möjlighet att bestämma över den svenska jakten gjordes alltså lagändringen.
Regeringen har dock varit tydlig med att förändringen inte hindrar att regionalpolitiska aspekter i frågan kommer att kunna tas hänsyn till. Företräde ska fortfarande kunna ges till personer som har jakt och fiske som en väsentlig del av sin försörjning eller som bor i fjällnära områden. Hänsyn ska också tas till rennäringen, miljön och turismen. Självklart måste upplåtelsen även vara förenlig med god viltvård. Då vore det väl konstigt om man inte också gjorde en uppföljning för att se vilka effekterna blir av det beslut man nu fattat.
Den situation vi haft fram till dags dato kan ju te sig lite märklig, nämligen att en svensk som bor i Torneå inte skulle ha samma möjligheter att bedriva småviltjakt som en tysk som bor i Malmö. Tysken i Malmö skulle alltså ha större möjligheter till det än svensken som bor i Torneå. Här har vi ett EU. Vi har öppnare gränser. Då ska vi också, som Tina Ehn var inne på, se till att följa de gemensamma överenskommelser vi kommit fram till. Regeringens agerande ger dock möjligheter för oss att själva kunna ha kontroll över och fatta beslut om jakten.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att rätt utförd viltvård och jakt är det bästa sättet att hålla den svenska viltstammen frisk och livskraftig och göra den tillgänglig i hela vårt land.