Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Jakten är, som ni själva vet, en oerhört viktig del av den svenska folksjälen. Somliga säger att det är en kulturyttring, och jag säger inte emot. Jakten har definitivt stor ekonomisk och social betydelse. Jag vänder mig emot att vissa uttrycker att jakten enbart skulle handla om fritidsintresse och någon form av rekreation. Visst är det så också, men värdet på det kött som tillvaratas är flera hundra miljoner kronor. Plockar vi in hela värdet av arrenden, kött, turismeffekt med mera så handlar det om ett värde per år av flera miljarder. Det här kan vi inte bortse ifrån, då jaktupplåtelse och arrangemang av jakt är så starkt kopplade till den svenska landsbygden. En vettig jaktpolitik är också en bra regionalpolitik därvidlag.
Lokalt producerat, fettsnålt, kräver minimalt med transporter - sett till dagens debatt om klimatet är också viltköttet klimatsmart, som någon har uttryckt tidigare i kammaren.
Låt oss slå vakt om den svenska jakten. Våra viltstammar utgör en oerhörd resurs, som på alla sätt genom god jakt och viltvård kan bevaras och utvecklas. Jakten är ju bara ett sätt att beskatta viltstammen på avkastningen. Det är räntan som jakten tar hand om. Kapitalet ska vara kvar och lämna avkastning till mig och mina grannar och vänner nästa år och i generationer framöver. Det är hushållning i ordets rätta bemärkelse.
Från norr till söder bedrivs jakt i olika former och på olika arter. Samhällsklass, ålder eller kön, skåning eller norrlänning - det spelar ingen roll. Alla har någon jakt att förlita sig till. Kanske en och annan storstadsbo också ägnar sig åt jakt.
Men jakt är inte att bara smälla på. Denna aktivitet fordrar också kunskap och omdöme. Säkerhetsaspekten ingår liksom kännedom om lokala variationer i viltstammar och djurens beteende. Allt sammantaget utgör grunden för en jakt utförd med gott resultat men också på ett etiskt riktigt sätt. För flera av våra viltstammar är jägarens beskattning den enda framkomliga vägen att hålla stammen på en acceptabel nivå. Jag tänker på våra klövdjur, där framför allt älgen måste jagas effektivt för att hålla nere skogsskador och trafikolyckor, men även björnstammen har i dag en nivå som tarvar avskjutning för att det inte ska bli problem.
Herr talman! Alliansen enades på några jaktpolitiska punkter för att på ett bättre sätt än den förra regeringen skapa förutsättningar för god viltvård och acceptans för våra rovdjur. Jag tänker då i första hand på det så kallade blyförbudet och nödvärnsparagrafen.
Förbudet mot bly i jaktammunition infördes av den förra regeringen utan analys. Det torde för alla och envar vara fullkomligt klart att det var ett dåligt beslut, grundat mer på miljöpopulistiska skäl än på rent sakliga. Blyförbud ska förstås gälla där blyet har en dokumenterad, negativ inverkan på vår miljö, och då kvarstår i stort sett våtmarksförbudet. Men så tokigt kan det bli när man vill ta billiga miljöpoäng, säkert påhejad av Vänstern och Miljöpartiet.
Min fråga till den rödgröna jaktröran som sitter här framför mig är: Står s fortfarande kvar vid blyförbudet, och hur är det med Vänstern och Miljöpartiet? Står ni också kvar bakom förbudet mot bly i jaktammunition?
Vidare vill jag förstås lyfta fram beslutet om ändringen i nödvärnsparagrafen om möjligheten att kunna skydda sin egendom - ko, får, häst, hund eller vad det nu kan vara som blir attackerat. Nu har landsbygdsbon rätt att ingripa innan det är för sent i stället för att som tidigare titta på om djuret blir slitet i stycken, alternativt ingripa och utsätta sig för risken att hamna i fängelse.
Den utformning av § 28 som gällde tidigare gagnade förstås inte landsbygdsbon, fårbonden eller andra djurägare. Den gagnade inte heller vår rovdjurspolitik. Hur kunde man utforma en lagstiftning så att den hånade djurägaren, skapade förakt för vårt rättsväsende och i förlängningen bidrog till att tjuvjakt kunde accepteras? För rovdjurens, landsbygdens och en riktig jakts skull ska vi alla känna tacksamhet för den här förändringen. Min fråga blir till den rödgröna jaktröran: Kommer ni att riva upp det här beslutet ifall ni, mot all förmodan, skulle vinna nästa val? Vad säger ni i Miljöpartiet, Vänstern och Socialdemokraterna?
Slutligen ska det bli intressant att följa hur två jaktfientliga partier ska kunna samsas om en jaktpolitik med Socialdemokraterna, en politik som inte missgynnar vår landsbygd. Några gemensamma punkter måste ni väl ändå ha för att ni ska ha en chans inom det här fältet? Alliansen har en gemensam syn. Var är er jaktpolitik?
(Applåder)