Fru talman! Vi debatterar Posten här i riksdagen i dag, när det blåser snålt kring företaget. Post- och kassaservice upplevs, med rätta, av medborgarna runtom i landet som något av det mest grundläggande av allmän samhällsservice. "Som ett brev på posten" har varit ett uttryckssätt för något positivt och mycket säkert i folkmun, åtminstone tidigare.
Men på senare tid har alltfler rapporter vittnat om ökande missnöje med postservicen. Postlådor flyttas och centraliseras så att människor får gå långa sträckor för att få sin dagliga post. Och när folk och företag har försökt komma till tals med Posten har det alltför ofta rapporterats om ett bemötande som inte är godtagbart, i synnerhet inte när det handlar om samhällsservice och en verksamhet med i stort sett monopolställning.
När folk i Årböle i Tierps kommun får sina postlådor bortflyttade 3 kilometer eller ett litet postberoende företag som tunnbrödsbageriet i Frostviken i norra Jämtland får snäsiga svar eller till och med uppmanas vända sig till en annan entreprenör ökar inte förtroendet för Posten, utan det minskar.
Många hushåll och företag i glesbygden har drabbats av Postens neddragningar i serviceutbudet. Av besparingsskäl kan Posten flytta postlådor flera kilometer bort från bostaden och i stället mot betalning erbjuda så kallad hämta-lämna-service, som Tuve Skånberg pratade om, med ökade kostnader som följd. Det är helt orimligt, menar vi, att privatpersoner ska behöva betala 20 000-30 000 kr per år för något som borde vara en självklar samhällsfunktion för alla medborgare.
Posten hänvisar till Post- och telestyrelsens, PTS, gällande riktlinjer och avser uppenbarligen inte att ändra sina besparingsåtgärder. Ett grundfel i dessa riktlinjer från PTS är enligt min mening att de tillåter Posten att ha så stora skillnader i samhällsviktig infrastruktur och service mellan landsbygd och tätort. Från Centerpartiets sida föreslår vi att PTS riktlinjer ses över för att säkra en hög nivå på postservicen.
Tidigare har lantbrevbärarservicen i vårt land varit något av Postens allra bästa gren, för att låna ett uttryck från idrottsvärlden. Postens egna företrädare brukar framhålla lantbrevbäringen som ett av deras bästa och främsta varumärken. Men nu sviktar förtroendet.
Förra veckan publicerade Svenskt Kvalitetsindex sin senaste kvalitetsmätning där 4 000 personer fått svara på frågor om inrikesresor och postservice. Denna rapport visade dessvärre att förtroendet för Posten minskat, för att inte säga rasat. I slutet på 90-talet sade ca 60 % av befolkningen att man var nöjd med Posten. Denna siffra har nu sjunkit till under 50 %.
I Centerpartiet är vi väldigt tydliga med att postverksamheten i landets alla delar fyller ett mycket viktigt såväl socialt som serviceinriktat behov. Det är särskilt påtagligt på landsbygden och i de glesare befolkade delarna av landet. Vikten av att behålla denna inriktning är väsentlig och ska enligt vår mening betonas i ägardirektiv till Posten. Med detta, fru talman yrkar jag också bifall till reservation 2 om ansvar för post- och kassaservice från Centern och Kristdemokraterna. Tuve Skånberg har redan gjort det. Jag kan därför passa på att yrka bifall också till reservation 8 om tillgänglighet, vilken också har nämnts här i debatten.
Fru talman! Det här betänkandet handlar också om prisregleringen inom postområdet, vilken redan har debatterats här ganska flitigt. Här föreslår alltså utskottet ett tillkännagivande om att förändringen av prisregleringen inom postområdet bör bli föremål för riksdagens prövning.
Med tanke på den debatt som har varit mellan Socialdemokraternas företrädare Börje Vestlund och Björn Hamilton och Tuve Skånberg finns det anledning att lite grann utveckla bakgrunden till detta.
Låt mig först säga att jag gärna skulle vilja veta varifrån den siffra som Börje Vestlund redovisade i debatten, nämligen att postmängden minskar med 7 % per år, om jag lyssnade rätt, är hämtad. Den måste vara uppfunnen inom något socialdemokratiskt kansli.
All statistik visar nämligen att postmängden minskar ytterst marginellt år från år. Om man däremot jämför något enstaka kvartal kan man möjligen få fram sådana lustiga siffror.
Men det vore bra med lite historik om prisregleringen, så att vi får saker och ting utredda.
Om vi ser några år tillbaka i tiden på den här frågan så bad regeringen riksdagen om ett bemyndigande för att utforma ett pristak för enstaka befordrade försändelser över natten. Detta angavs vara till skydd för konsumenterna i propositionen
Statens ansvar på postområdet
som överlämnades till riksdagen den 5 mars 1998.
Bakgrunden var att det fanns ett pristak som skulle förhindra Posten att höja priset mer än den allmänna prisutvecklingen. Men trots detta och trots obefintlig inflation höjde Posten portot med 30 % den 1 mars 1997.
Riksdagen beslutade då på regeringens begäran, som jag sade, att detta bemyndigande skulle gälla, alltså att regeringen skulle få ändra pristakskonstruktionen. Därefter utfärdade regeringen en förordning som innebar att portot inte får höjas med mer än konsumentprisindex.
Det var samma socialdemokratiska regering då som nu, Börje Vestlund. Då hade regeringen samma uppfattning som vi har i dag. Och du måste förklara varför det finns anledning att se annorlunda på frågan nu än man gjorde för några år sedan.
Motivet som regeringen anförde 1998 för att ändra pristakskonstruktionen var i huvudsak skyddet för dem som saknar alternativ till Posten. De är i dag fler än vad någon kunde förvänta sig 1998. Då fanns det en väldigt optimistisk syn på IT, och man trodde att det papperslösa samhället stod för dörren. I dag kan vi konstatera att Posten fortfarande har stora postmängder. Den minskar inte med 7 % per år som Börje Vestlund sade. Posten fyller fortfarande en viktig funktion för många småföretagare och privatpersoner, både i tätort och på landsbygd eftersom alternativ saknas på många håll. Fax och mejl har bara i viss utsträckning kunnat ersätta behovet av en väl fungerande distribution av brevförsändelser.
Posten lämnade in en skrivelse till regeringen den 30 augusti 2001. Där begärde man att pristaket skulle avskaffas eller revideras på grund av Postens kostnadsökningar, som man sade. Därefter har regeringen anfört att man beträffande pristaket även bör ta hänsyn till Postens kostnadsutveckling. Det skulle innebära en förändring av gällande beslut som inte prövats av riksdagen, precis som flera har påpekat här.
Faktum kvarstår: Riksdagen har givit regeringen ett bemyndigande att utforma ett pristak med syfte att skydda dem som skickar enstaka brevförsändelser. Ingenstans i propositionen från 1998 angavs att hänsyn skulle tas till Postens interna kostnadsökningar. En eventuell revidering av pristaket, innebärande hänsynstagande till kostnadsutvecklingen, bör därför hanteras och beslutas här i riksdagen. Det borde vi kunna vara överens om.
Jag förvånas särskilt över Vänsterpartiets reservation i detta ärende, där man tänker mer på Postens möjligheter att höja portot än på att värna medborgarna och deras situation. Det är en lite ny vinkling för att vara från Vänsterpartiet.
Ofta framförs schablonuppfattningen att brevmängderna minskar i samhället trots att det i verkligheten inte är någon större förändring.
Till trafikutskottet har Posten vid hearingar anfört att det är de för Posten värdefulla försändelserna, det vill säga enstaka försändelser, som minskar i antal. Det finns alltså inget skäl att tillåta en ytterligare prishöjning över den allmänna prisnivån som finns i det pristak som gäller i dag. Det är inte rimligt att det ska bli ännu mer lönsamt på kundernas bekostnad när de saknar alternativ till Posten för denna typ av försändelser.
En förändring av gällande pristak för enskilda försändelser som befordras över natt är enligt min mening därför inte acceptabel. Detta bör ges regeringen till känna och därför yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande i just denna del.